Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖR- ssgr (forts.):
FÖR-BÅD, se FÖR-BUD, sbst.1 o. sbst.2 —
(I 2) -BÅDA. [fsv. forbudha (i bet. 1); jfr ä. d. forbude, förebåda; jfr FÖR-BUD, sbst.2, ävensom FÖRE-BÅDA] (†)
1) på förhand förkunna, förebåda. Verelius 85 (1681). Förbodande tekn. Serenius U u 3 a (1734).
2) bringa budskap (om), underrätta. Om thet möte Naar wij ther om worde förbodade af them wilie wij taa wara ther wdinnan förtænkte. GR 1: 159 (1523).
3) uppbåda. Bergsmän, Borgmästare och Råd i Stockholm, och alle andre Köpstadsmän här i Riket, som varit förbådade til detta Möte. Schönberg Bref 1: 198 (1778). —
-BÅDARE. (†) till FÖR-BÅDA 1: förebådare. Emporagrius CPiper C 3 b (1650). —
(I 2) -BÅL3~2, r. [efter lat. prothallium] bot. hos ormbunkar: förgrodd. Lindman LbBot. 130 (1904). —
(IV) -BÅL, adj. [jfr FÖR-BÅLD] (†) alltför l. mycket stor. Bukens förbåla utspänning af förmycket. Thorild 4: 176 (1795). särsk. i uttr. det är förbålt vad (osv.), det är kolossalt l. det är tusan vad (osv.); äv. särskrivet; äv. fristående förbålt vad (osv.). Förbålt, hvad jag är varm! Bellman 1: 143 (1771). Det är förbålt hvad herrskapet passar bra tillsammans begge. Blanche Dard. 21 (1847). —
(II 3) -BÅLA, v. (†) förstora. Det är en vanart hos en förfallande poesi att genom liknelser förbåla sitt föremål. Geijer I. 7: 166 (1837). —
(IV) -BÅLD04, adj. [bildat till FÖR-BÅLT, som antagits ha -d i stammen] (föga br.) oerhörd, kolossal, ”tusan till”. ”Det var en förbåld lögn”, sa jag förgrymmad. Agrell Sthm 221 (1892). En förbåld karl. Granlund Carlé OdågJourn. 211 (1915). —
(IV) -BÅLT04, adv. [av BÅL, adj.] (vard., numera nästan bl. arkaiserande) ss. allmänt förstärkande uttr.: oerhört, kolossalt; äv. uppfattat ss. eufemistiskt: ”förbaskat”. Det är en förbålt aimable och kvick karl. BEGjörwell (1791) i MoB 2: 9. Jag skulle förbålt gerna göra svärfar till viljes. Topelius Vint. I. 1: 292 (1859, 1880). Öberg Makt. 1: 24 (1906). —
(II 2 l) -BÅLVÄRKA. [efter t. verbollwerken; till BÅLVÄRK] (†) förskansa l. spärra gm bålvärk; äv. refl. Rysserna .. förbolwärckade alla gatur. Petreius Beskr. 1: 27 (1614). Natten ther effter förbolwärckade sigh the öffuerbleffne Ryssar på een annor ort vthi Stadhen. Därs. 29. Widekindi KrijgH 493 (1671). —
(II 2 l) -BÅRDA. [efter t. verborten; till BÅRD, sbst.1] (†) förse med galon. Schroderus MenSpeg. H 4 a (1622). —
(II B) -BÄNDA040 (jfr anm. sp. 2313), -ning. [till BÄNDA, v.1 1] sjöt. gm bändsel fastgöra; bända om. SvSaml. 4: 171 (i handl. fr. 1757). Röding SD 33 (1798). (Om) alla jungfrurna icke sitta i en rät linje och man vill rätta detta, säges man bända om eller förbända vanten, riggen o. s. v. 2NF 4: 844 (1905). —
(I 3) -BÄRA, v.1 [jfr FÖR-BÖRDSAM, ävensom FÖRE-BÄRA] (†)
1) framföra. Förbära enskyllan. Ekblad 49 (1764).
2) förebära. (Han) förbär sig hafua suaga kraffter. ConsEcclAboP 188 (1658). Tidernas knapphet förbäres altid. Hermelin BrefBarck 112 (1707). —
(II 1 c γ) -BÄRA040 (jfr anm. sp. 2313), v.2 refl.
1) (mindre br.) skada sig gm att bära ngt alltför tungt. Schenberg (1739). En lat dräng förbär sig förr, än han går två gånger. Granlund Ordspr. (c. 1880).
2) (föga br.) om fruktträd: skada sig gm att bära allt för mycken frukt. Lind (1749). —
(I 1 c) -BÄRG3~2.
1) [jfr d. forbjerg, t. vorgebirge, lat. promuntorium] (föga br.) (bärgig) udde, kap. Schroderus Liv. 606 (1626). Lovén Cam. 160 (1839). Ett utskjutande förberg eller kap på en större kontinent. NordT 1896, s. 4.
2) geogr. lågt bärg som bildar övergång från ett slättland till en högre bärgskedja. Rinman 1: 107 (1788). Hedin Asien 1: 383 (1903). —
-BÄRGSKEDJA30~20. geogr. till FÖR-BÄRG 2. Låga förbergskedjor. Hedin GmPers. 274 (1887). —
(II A) -BÄRGA. [efter mnt. vorbergen l. t. verbergen; jfr d. forberge; jfr FÖRBORGA] (†) dölja, fördölja; förborga; äv. refl. Dog kan kon: Ma:t tiil Swe: thet icke fordult heller förberget holle for kon: Ma:t tiil Dan:. GR 10: 90 (1535). (De) förbärgadhe sigh vthi the diupe Daaler. Schroderus Liv. 664 (1626). UndPrincess. 67 (1699).

 

Spalt F 2459 band 9, 1927

Webbansvarig