| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) till FÖR- II 1 a α: gjuta (till ngt). OxBr. 11: 562 (1628). (Kopparpänningarna) dem die .. föhrgiutta til stuckien (dvs. kanoner). Därs. 568 (1629).
2) till FÖR- II 1 a ϑ: utgjuta. Wår allernådigste Konung .. som sitt Blodh .. för theras wälfärd förgutit hafwer. Stiernman Riksd. 950 (1638). Tranér Anakr. 10 (1826, 1833). —
1) till FÖR- II 2 a: förvandla (ngt) till glas; komma (ngt) att övergå till en glasartad massa; giva (ngt) ett glasartat utseende; i pass. äv. med intr. bet.: övergå till glas l. en glasartad massa, erhålla ett glasartat utseende; äv. refl. VetAH 1749, s. 147. (Brännspegeln) kan .. förglasa de hårdaste och eldfastaste stenar. Fischerström 3: 219 (1784). Det tegel, som kallas klinckert och hvars massa är i viss grad förglasad. Ahlström Eldsl. 118 (1879). 2UB 1: 13 (1897).
2) (mindre br.) till FÖR- II 2 b α: glasera, giva (ngt) en glasartad yta. (Sv.) förglasa .. (lat.) vitro obducere. Lindfors (1815). Östergren (1923).
-process. —
(II 3) -GLESA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ning (Möller (1790), Östergren (1923)). [till GLES] (numera knappast br.) göra (ngt) glest l. tunt, göra glesare l. tunnare; förtunna. Möller (1790). På de genom artilleriet förglesade massorna gjorde kavalleriet choc. Ekelund 1FädH II. 2: 186 (1831). Östergren (1923; angivet ss. ”sälls., skr.”). —
(II 1 b α) -GLESNA. (†) bliva gles l. tunn; förtunnas. Phosph. 1810, s. 145. De töckniga qvalen med röken må fara, / Bland seglande molnen förglesna och fly. PoetK 1818, 1: 12. —
(II 1 b β) -GLIMMA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -glimning (ASScF 5: 500 (1857), KemT 1899, s. 26). [efter t. verglimmen] (i fackspr., föga br.) förbrinna med svagt, glimmande sken. Den (upphettade antimonoxidulen) tände sig och förglimmade svagt som torf. Berzelius i VetAH 1812, s. 189. NF 12: 392 (1888). —
(II 1 b β) -GLÖDA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [jfr t. verglühen] (i sht i vitter stil) glödande förbrinna; äv. bildl. SvLitTidn. 1820, sp. 252. Innan aftonrodnaden ännu helt förglött. Östergren (1923). —
(II B) -GLÖMMA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -else (GR 7: 485 (1530), Östergren (1923)), -glömning (†, CAEhrensvärd Bref 2: 28 (1795)), -glömsel (†, Cavallin Herdam. 5: 344 (i handl. fr. 1698)). [fsv. forglöma]
1) (i sht i skriftspr.) glömma bort (ngt l. ngn), förgäta, glömma; numera särsk. dels i fråga om glömska vid ngt visst tillfälle, dels i fråga om (på likgiltighet beroende) allmän uraktlåtenhet att tänka på l. uppmärksamma ngn l. ngt; förr stundom: glömma kvar. Icke att förglömma l. icke till förglömmandes. Rädda ngt undan förglömmelse. GR 1: 32 (1521). Nogre stycken brödt eller fijsk, som våre kockedrenger schulle haffve forglömpt i hanss slede. Därs. 20: 73 (1549). Ungdomen här i Staden gåår nu (av brist på lärare) agalöös, och förglömmer hwad som han tillförna lärdt haf(ve)r. VDAkt. 1674, nr 267. Förglöm den dig har kunnat glömma. Kellgren 1: 103 (1788). Där står en gudabild till hälften gömd, / .. det är en övergiven och förglömd, / förvittrad, sönderslagen Afrodite. Fröding ESkr. 1: 64 (1890). jfr SJÄLV-FÖRGLÖMMELSE.
2) (numera föga br.) refl.: göra sig skyldig till glömska; särsk.: glömma vad plikten l. anständigheten fordrar, glömma sig, förgå sig; stundom: på grund av glömska icke passa på tiden. Anders Jonszon hade förglömth siigh then tiid nyligasth skattlegningan hölsth. NorrlS 286 (1543). Doch må iag icke heller alt för myckit undra på, att H. Secret:n sig stundom förglömmer, ty etiam bonus interdum dormitat Homerus. Rudbeck Bref 181 (1679). Denna Fanny .. älskade du således så häftigt, efter du för hennes skull, vid uppträdet hos .. läkarn, så alldeles förglömde dig, och nästan föll i vansinnighet? Palmblad Nov. 2: 153 (1819, 1841). Tavaststjerna Inföd. 201 (1887).
Spalt F 2702 band 9, 1927