Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRGODTFINNANDE förgot3~fin2ande l. fœr-, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr d. forgodt(be)findende; sbstbildning till uttr. finna för godt (se FINNA 8 a)]
(i skriftspr.) godtfinnande. Han gör sig beroende af sin fiende — af hans förgodtfinnande. Unge Minn. 55 (1835). Klint (1906).

 

Spalt F 2703 band 9, 1927

Webbansvarig