Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRGYLLANDE förjyl4ande l. fœr-, i Sveal. äv. 0302, adj.
Ordformer
(-gyllen(e) c. 1606—c. 1620)
Etymologi
[jfr d. forgylden(e); efter mnt. vorguldin gm anslutning dels till GYLLEN(E), dels till p. pr.-former på -ande; jfr BECKANDE, ELLANDE, KOLANDE m. fl.]
(numera bl. starkt arkaiserande i vers l. i sagostil) som är av guld; äv.: guldglänsande; äv. bildl. Ebbe han blåste i förgyllande lur. SvForns. 2: 82. Min Herre han ståndar i högan Saal / På en förgyllande Båår dödh. PolitVis. 76 (c. 1600). Drotzeten skall (vid kröningen) wara förplichtat, .. att han bär thet förgyllene Äplet för Konungen. Lagförsl. 278 (c. 1606). Du ädela ros och förgyllande skrin. SamlSvSångst. 180 (1839); jfr Afzelius SvFolksh. 86 (1848). Man är ej estimerad nu längre som man var / i förgyllande dar. Karlfeldt FridVis. 9 (1898).

 

Spalt F 2711 band 9, 1927

Webbansvarig