Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOLANDE kå3lande2, adv. o. adj.
Ordformer
(kolande c. 1660 osv. kolende c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. kolande, kolanne; jfr nor. kolande, kolende, d. kullende; utvidgad form av KOL, sbst.1 (jfr KOL, adj.) i uttr. kol mörk, kol svart (jfr KOL-MÖRK, -SVART) (jfr ELLANDE, FULLANDE, FÖRGYLLANDE)]
(numera bl. bygdemålsfärgat l. vard.)
I. adv., i förstärkande anv. i uttr. kolande mörk, kolande svart, (alldeles) kolmörk resp. kolsvart; i fråga om nattens mörker o. d. (De) sågo intet, ty det var kolande mörkt, regnade och blåste. Brahe Tb. 20 (c. 1660). Det var .. kolande svart vinternatten igenom, då ej månen bestod ljus. Månsson Rättf. 2: 171 (1916). Här uppe (på höslindret) är kolande mörkt. Moberg Sedebetyg 337 (1935).
II. adj., i uttr. i kolande mörkret, i kolmörkret. Schröderheim Opt. 22 (1794; bildl.). SvFolks. 256 (1844).

 

Spalt K 1856 band 14, 1936

Webbansvarig