| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRGÅ förgå4 l. fœr-, v.2, förr äv. -GÅNGA, v. (Mark. 13: 31 (NT 1526: förgongandis, -de, p. pr.), Ps. 1695, 204: 10), -går ((†) -gånger SvOrds. A 2 b (1604)), -gick, -gingo, -gått, -gången; se för övr. GÅ; o. FÖRGÅS -gå4s, äv. -gos4 (jfr skrivningarna förgåås 1Mos. 6: 17 (Bib. 1541), Stiernhielm Arch. B 1 a (1644) o. förgåsz Mat. 24: 35 (NT 1526), Lindh Huuszapot. 226 (1675), ävensom Thorild (Hans.) 1: 230 (1784; rimmande med bloss) o. Tegnér (WB) 1: 119 (1804; rimmande med oss) samt Linder Regl. 37 (1886: s i .. förgås har stundom .. långt ljud)), v. dep. -gås, -gicks, -gingos, -gåtts ((†) -gångits Johansson HomIl. 3: 40 (1846)). vbalsbst. -GÅELSE (†, SvMerc. 6: 714 (1761; till II 3)), -GÅENDE (numera bl. ngn gg till I 3, Verelius 113 (1681; till I 3), Posten 1769 s. 966 (till II 3), Boëthius Sed. 143 (1807; till I 3)) jfr FÖR-GÄNGELSE.
I. intr. o. dep.: gå bort (i oeg. anv.); gå till ända; försvinna.
1) gå bort, gå sin kos; upphöra, taga slut; försvinna; stundom: förflyktigas.
a) akt. Matlusten förgår, sampt medh Smaken (vid pest). L. Paulinus Gothus Pest. 89 b (1623). Man åldras, håg till allt förgår. Leopold 2: 476 (1788, 1815). De känna ingen annan glädje än den timliga, som med timmen förgår. Franzén Pred. 5: 186 (1845). Med ens kom nu (för min inre syn) en bild, som var mycket tydlig och klar och som inte förgick i ögonblicket. Lagerlöf ChLöw. 256 (1925). — (†) med konkret subj. Hwar så hender, att (malm-)strecket .. medt tijden förarges kunde, eller och platt förginge. GR 14: 224 (1542). Miölken förgår hos Koerne (vid ”boskapssjuka”). Linné i VetAH 1746, s. 285. — särsk.
α) med indirekt personobj. (numera bl. pron.); numera nästan bl. i sådana uttr. som syn och hörsel, lusten, tålamodet o. d. förgår ngn. Dryselius Monarchsp. 121 (1691). Lusten til at skrifwa / Förgår mig efter hand. Brenner Dikt. 1: 256 (1713). Hon kysste mig, och sansen mig förgick. Stagnelius (SVS) 2: 175 (c. 1820). Ändtligen förgick Svenskarne tålamodet. Ekelund 1FädH 1: 104 (1829). De höllo sig fast i släden, fastän hörsel och syn förgingo dem. Topelius Läsn. 5: 157 (1880). Allt mod förgick honom, då han tänkte därpå. Lagerlöf Jerus. 1: 16 (1901). — jfr: Tålamodet kan förgå på hvem som helst. Almqvist Går an 162 (1839).
β) (numera bl. ngn gg med ålderdomlig anstrykning) om sjukdom l. opasslighet, sinnesrörelse o. d.: gå över, gå tillbaka; förr äv. med indirekt personobj. Kärleeks wreeden förgår snart. Grubb 338 (1665). Hikkan vill ikke förgå mig. Schultze Ordb. 1438 (c. 1755). Härigenom .. förgick svullnaden efter 14 dagar. VeckoskrLäk. 3: 271 (1782). Till en början blir (man) alldeles blind, hvilket likväl förgår inom några dagar. Nilsson Ur. I. 4: 32 (1839). Odenius 2Celsus 234 (1906).
b) (†) dep. FörsprNT 4 b (1526). Snart then mödan förgås. Rudbeckius Starcke D 4 b (1624). Tanckar och sansning, lif och krafter förgingos för dem. Mörk Ad. 1: 140 (1743). Ungdomen lämnar oss, fägringen förgås. Posten 1769, s. 498. — särsk.
β) = a β. BOlavi 99 a (1578). Wreden sachtar sigh och förgåås. Linc. Y 1 a (1640). Hvad är kärlek (utan innerlig vänskap) ..: blott ett sinnligt rus, som förgås. Wetterbergh FyraSign. 92 (1843).
c) (i högre stil) i p. pf. Mörkret är förgångit, och thz retta liuset lyser nw. 1Joh. 2: 8 (NT 1526). All tvekan var förgången. Wirsén Fur. 34 (1896). — i numera obr. uttr. Hör mich snart herre, min ånde är förgången. OPetri MenFall 214 (1526). Thet rummet på Klädet som then naturliga Färgan är förgången. IErici Colerus 1: 349 (c. 1645). särsk. motsv. a α. Then luste till krijgh ähr oss myckitt förgången. GR 29: 226 (1559). Mörk Ad. 2: 288 (1744).
2) om tid (äv. ngns liv o. d.): gå till ända; gå förbi; förrinna; gå sin kos.
a) akt. Then dagen förr gick heel vthi schermysserande. Widekindi KrijgH 132 (1671). Tre år ha förgått, sen jag skådat mitt land. Tegnér (WB) 5: 114 (1825). Tiden förgår, / nyss var det vår, / snart ligger höst öfver världen. Fröding Guit. 108 (1891).
b) (†) dep. Wårt lijff förlijdher såsom thet wore en molnskyy, och förgåås såsom een dymba. Vish. 2: 4 (Bib. 1541). Höpken 1: 214 (1745).
c) i p. pf.; ofta substantiviskt i uttr. det förgångna, det förflutna, den tid som varit. Hans daghar woro .. förgangne j fåfengeligheet vtan fruct. OPetri MenFall 205 (1526). Släck de tusen ljus, som stirra / Hemskt mot mig ur det förgångna! Östergren Dikt. 122 (1871). Föreställningar, som tillhöra en längesedan förgången tid. Nilsson FestdVard. 34 (1925). — särsk.
α) (†) i uttr. i förgången tid, förr i tiden; för länge sedan. Vthi förgongen tijdh. Apg. 15: 7 (NT 1526; Bib. 1917: för lång tid sedan). RA 3: 52 (1593).
β) [jfr motsv. anv. i ä. t.] (†) ss. adv.: tidigare, vid ett tidigare tillfälle. Effther then edh och besvernyngh, vi alle eders högmectighetz Nådhe bodhe forgonghen och nu uti Strengnes besvoret och tilsagt hafver. RA 1: 545 (1547).
γ) (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) vid tidsbestämning i uttr. (i) förgången l. förgångna (denna förgångna) vecka, höst, jul, förgånget år o. d., i l. under veckan osv. närmast före den innevarande, sistlidna l. senast förflutna vecka osv., förra veckan osv.; förr äv. ställt efter tidsordet. J thenne forgonghen sommar. GR 3: 215 (1526). Vdj nest förgångne herremöte i Köpenhaffn. Därs. 9: 15 (1534). I the dager nw nest för Jule förgangen. Därs. 11: 247 (1537). Förgångene lördagh er Appelman .. marsieratt till Putzchik. OxBr. 6: 5 (1626). Förgångitt åhr. RP 7: 456 (1639). I förgångne Vecka. Sahlstedt (1773).
3) (efter naturens ordning) upphöra att finnas till l. existera; bliva till intet; varda om intet.
a) (numera bl. ngn gg i poesi o. högre stil) akt. Alth förgånger men icke Gudz ordh. SvOrds. A 2 b (1604). Vår jord, och hvad som är derpå, / Skall störtas, himlen skall förgå. Ps. 1819, 321: 4. Rein Psyk. 1: 145 (1876). Dygnets tomma lif / Är endast dröm, / Men verkligt det, som ej förgår / I tidens ström. Snoilsky 2: 236 (1881).
b) (i sht i högre stil) dep. Himel och iordh skola förgåsz, men min oordh skola icke förgåsz. Mat. 24: 35 (NT 1526). Een slecht förgåås then andra kommer til. Pred. 1: 4 (Bib. 1541). Thet gemeena Ordspråk ..: Okrut förgåås icke gerna. PPGothus Und. Gg 4 a (1590); jfr: Ondt krut förgås icke så lätt. SvOrdspråksb. 73 (1865). Vi tala om förgängelse; och ingenting förgås hvarken af handling, eller af materia. Agardh i SAH 15: 328 (1833). Jag .. kan icke frukta en evig fördömelse, äfven om allt det onda, som finnes i oss, måste förgås. De Geer Minn. 1: 29 (1892). — särsk. (i religiöst spr.) oeg.: dö den eviga döden, bliva evigt förtappad. Hwar och en som troor vppå honom skall icke förgååsz, vthan få ewinnerlighit lijff. Joh. 3: 16 (NT 1526).
c) (i sht i högre stil) i p. pf., ofta med (mer l. mindre) adjektivisk bet.: som icke längre existerar; som tillhör en gången l. svunnen tid; tidigare. The .. äre förgångne lijka som the aldrigh warit hadhe. Syr. 44: 9 (Bib. 1541). De Språken, på hvilka dessa Böcker äro skrifne, .. äro förgångne. Björnståhl Resa 1: 22 (1769). En förgången sångarverld. Tegnér (WB) 4: 6 (1822). En länge sedan förgången språklig ordning. Tegnér i 3SAH 6: 359 (1891).
4) om levande varelse: gå under, omkomma, mista livet gm olyckshändelse, duka under (för nöd l. brist); om skepp: förlisa, gå till botten, gå i kvav; stundom om växt l. sak: förstöras, gå till spillo.
a) (numera knappast br.) akt. Gud haffuer then fattiga kär, / och läter han ey förgonga. Ps. 1536, s. 20. (Emedan) boskapen .. udi foderlöso för menige man bortdöör och slett förgår. GR 27: 273 (1557). Vthaff the trijhundradhe Skepp, förgingo tuhundradhe och tiugu. Schroderus Liv. 234 (1626). Upsala domkyrkas .. orgel, som förgick i den stora branden 1702. Atterbom Minnest. 1: 212 (1847). Rydberg Faust 47 (1876; rimmande med ändå).
b) (i sht i högre stil; jfr dock β) dep. Mestar sköter tw intitt ther om ath wij förgås? Mark. 4: 38 (NT 1526). Han fick stoor storm i siön, och mong aff hans skip förgingos. OPetri Kr. 177 (c. 1540). Then som gerna giffuer sigh vthi fara, han förgåås ther vthinnan. Syr. 3: 27 (Bib. 1541). Säden förgicks på åckrerne. VDAkt. 1716, nr 298. Mycket tål man, förrn man förgås. Tegnér (WB) 5: 96 (1825). Ett stort trähus, som förgicks genom eldsvåda. Svedelius Lif 16 (1887). — särsk.
α) (†) i uttr. en kvinna o. d. (eg. indirekt obj., sedermera äv. uppfattat ss. subj.) förgås barn l. foster, dvs. hon får missfall; äv. abs. förgås. 2Mos. 21: 22 (Bib. 1541). Om henne icke miszgåår (Förgåås barn). Schroderus Comenius 597 (1639). Dessutom förgicks .. min hustru åtskilliga gånger. Brahe Tb. 75 (c. 1660). Hoon förgicks barn. VDAkt. 1680, nr 354. Spegel 299 (1712).
β) (vard., fullt br.) med skämtsam överdrift i uttr. kunna l. vara färdig att förgås (i sht av skratt, harm, iver o. d.); jfr 5. Jag letade och letade, så att jag kunde förgås. Almqvist Smar. 440 (1845). Man kan förgås af skratt, då Tolstoy skildrar Leonid Fedorovitsch och hans godtrogenhet. PT 1898, nr 179, s. 3.
c) i p. pf.: som omkommit l. förstörts, som gått förlorad l. till spillo; numera bl. ngn gg (i sht i högre stil) om människa l. fartyg. We tigh Moab, tu Camos folck äst förgångit. 4Mos. 21: 29 (Bib. 1541; Bib. 1917: Förlorat är du, Kemos’ folk). Upfiskiandet af förgångna waror uppå siöbotn. Block MotalaStr. Dedik. 10 (1708). Några små flygtiga verser, som nu äro förgångna. Leopold (1788) i 2Saml. 8: 74. Jag ropet hört: ”vak upp! du blir förgången.” Ps. 1819, 175: 4. Af besättningen (på den strandade briggen) såg man intet spår, den hade nog blifvit förgången i den stormiga mörka natten. Lönnberg BlSkär. 36 (1876). — särsk. (†) motsv. b α. Han hade slagit een skräddares hustro, att henne der af .. fostret förgångit är. ConsAcAboP 3: 16 (1664). VästerbRenovDomb. Jokkmokk 17-20 febr. 1691.
5) [utvecklat ur 4] vara nära att omkomma l. duka under; svårt plågas l. besväras l. hårdt ansättas (av ngt); försmäkta (av hunger l. törst o. d.).
b) (vard.) dep. Förgås af hunger. Widegren (1788); jfr 4. Förgås .. i smuts. Weste (1807). Jag förgås af dam. Wennerberg 2: 142 (1850, 1882).
c) (vard.) i p. pf. med adjektivisk bet.: i ett högst eländigt l. medtaget l. medfaret tillstånd l. skick. Sturzen-Becker 5: 164 (1844, 1862). Deras välsignade ungar äro alldeles förgångna af utslagssjukdomar och elände. Benedictsson Peng. 221 (1885). Suneson GGrund 113 (1926).
II. refl.: gå vilse l. för långt.
1) (†) gå vilse; förirra sig; äv. bildl.: förlora sig (i tankar o. d.). Han har förgått sig på vägen. Schultze Ordb. 1438 (c. 1755). Jag .. satt i mitt fönster och förgick mig i månskenstankar. Wallin Bref 132 (1847). Thomander 2: 450 (1860).
2) (†) taga fel, taga miste, misstaga sig. Rydelius Förn. NFöret. 1 (1737). I förgån Eder icke i alt detta. SvMerc. 6: 112 (1760). Altén FörfOsk. 22 (1799).
3) fela, begå ett fel; numera vanl.: i ord l. handling överskrida gränsen för det tillåtna l. tillbörliga, (i sht i överilning) uppträda sårande l. förolämpande (mot ngn); förlöpa sig, göra sig skyldig till en förlöpning. Nordberg C12 1: 276 (1740). Printsen af Condé .. förgick sig en gång emot en Officerare. Tessin Bref 1: 53 (1751). Du kan ej .. uppräkna alla de fall, då du .. förgått dig mot Helighetens fordringar. Wallin 2Pred. 2: 286 (1823). Om i mitt hem jag förgår mig engång, så räknar dock ingen / Grannt derpå, ty man vet, att jag gör det en annan gång bättre. Runeberg 1: 29 (1832). Den som förgår sig i vrede, han må plikta därför. Ordspr. 19: 19 (Bib. 1917).
III. [utgående från bet. I] (†) tr.: förstöra, fördärva, ödelägga, göra ända på (ngt, äv. ngn). Thet är itt gammalt ord, Hwar icke woro Thoor och Åsekia, så förgingo trullen werldena. LPetri ChrPred. F 3 a (1561). (Bönderna) låta Skogen förgå Engerna. Brahe Oec. 89 (1581). Gud vet hvar man skall vända sigh med den karlen, han förgåhr oss rätt alla ihop. HT 1896, s. 36 (1647). (Hade insekterna) blifvit stora som Hästar, hade de förgått sjelfve Människan. Linné DelNat. 22 (1773). — särsk. om havande kvinna i uttr. förgå barn, i fråga om (avsiktligt framkallat l. oförvållat) missfall. Olufs dåtter i Träboo (har blivit) berychtad (att) hon hafwer förgått barn. ÄARäfst 150 (1596). (De hava) henne så slaget, at hon hafwer för gååt barn .. från sigh. EkenäsDomb. 1: 190 (1654).
Spalt F 2712 band 9, 1927