| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) förråda (ngn l. ngt), röja, angiva. Förklicka ens förehafvande. Serenius (1734; under betray). Jungberg (1873).
2) eg.: sätta en ”klick” på (ngn l. ngt); nedsvärta, förtala, förklena (se d. o. 3 b). Barckhusen Cotossichin 157 (1669). Bakdanta och förklicka (präste-)ståndet. SynodA 1: 188 (1695). Lind (1749). —
-KLICKARE, i bet. 1 o. 3 m., i bet. 2 r. l. m. [avledn. av FÖR-KLICKA; i bet. 2 efter (n)t. verklicker] (†)
2) sjöt. flöjel (som angiver vindriktningen). Röding 2: 835 (1796). Jungberg (1873). Björkman (1889).
(II 1 b β) -KLINGA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. [efter t. verklingen] (i högre stil) om ljud l. ton l. melodi o. d.: så småningom försvagas o. upphöra att klinga l. ljuda; bortdö; äv. om musikinstrument o. d.: så småningom upphöra att klinga l. höras; äv. bildl. Sången .. bortdör i en långsam, sakta förklingande suck. Phosph. 1810, s. 52. Halft förklungna hjeltebragder. Atterbom Minn. 186 (1817). Man säger, att tonen höjer sig i en stämgaffel som förklingar. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 3. De sista tonerna af en chör ur Preciosa .. hade förklungit. Wennerberg 2: xxxxiv (1882). Detta insigtsfulla råd förklingade .. ohördt. Schybergson FinlH 1: 463 (1887). Fröding Reconval. 15 (c. 1908). jfr HALVT-FÖRKLUNGEN. —
(II 2 a) -KLINKA040 l. -KLINKRA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [efter t. verklinkern; jfr KLINKER] tekn. i pass. med intr. bet., om tegel: smälta ihop o. förlora porositet. TT 1896, Allm. s. 170. (Gatstensklinker) måste vara i viss mån väl förklinkrade, så att de särskilda lerkornen äro väl hopsmälta. Därs. 1899, K. s. 1. —
(II 1 a γ, c β) -KLIPPA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. vid tillklippning klippa (ngt) felaktigt (så att det blir fördärvat); äv. refl.: klippa galet. Weste (1807). En krage som hon förklippt och fick skarfva. Knorring Förh. 1: 324 (1843). (Man) bör .. alltid på förhand beräkna (förhållandet mellan tygstyckena vid tillklippning) för att ej förklippa sig, som det heter. Schallenfeld Met. 81 (1886). —
(I 1 c β) -KLISTRA3~20, v.1, -ing. [jfr t. vorkleben] klistra för l. över (ngt); företrädesvis i p. pf. o. ss. vbalsbst. Fönstren äro förklistrade. IErici Colerus 1: 165 (c. 1645). I lykt och förklistrad Kärill. Roberg Beynon 211 (1697). Förklistra ritsor. Schultze Ordb. 2303 (c. 1755). —
-KLISTRA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2, -ing. [efter t. verkleistern; i bet. 1 till FÖR- II 1 a α o. KLISTRA, i bet. 2 till FÖR- II 2 a o. KLISTER]
2) tekn. intr. l. refl. l. i pass. med intr. bet.: övergå till l. bilda klister; äv. tr.: bringa (ngt) att övergå till klister. TT 1881, s. 114. Stärkelsen förklistrar sig vid 65—75° C. UtsädT 1895, s. 282. Rågmjölstärkelsekorn förklistra nästan alla (vid + 62° C). VerdS 73: 20 (1898). SFS 1900, Bih. nr 47, s. 11. —
(II 1 c β) -KLIVA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). (numera bl. tillf.) refl.: kliva miste; äv. bildl. Balck Ridd. D 5 a (1599). Dufva Sulitelm. 49 (1865). —
1) som på förhand inser vad som skall inträffa o. vad som bör göras; förutseende, förtänksam; motsatt: efterklok; äv.: som vill gälla för att veta allt på förhand. Schenberg (1739). Dalin (1852). Förklok bättre är / Än eftervis. Hedberg Elisif 20 (1870). (Ministärens tystlåtenhet) är naturligtvis till mycken grämelse för dem, som gerna vilja spela rollen af förkloka. SDS 1896, nr 66, s. 1.
2) (†) som kan se in i framtiden, som har siargåva. (Spåkvinnan) Tordis .. var förklok och framsynt. Lönnberg FnordSag. 1: 135 (1870). —
-KLOKHET30~2, äv. 3~20. till FÖR-KLOK 1: förtänksamhet, förutseende; äv. om egenskapen att vilja gälla för att veta allt på förhand. Nu ansågs det blott såsom en fiffig förklokhet och ett nödtvunget sjelfförsvar, .. då Herr Assessoren fann för godt, att bemägtiga sig .. skriften. SvLittFT 1838, sp. 655. (Sv.) Förklokhet .. (fr.) prétention de savoir tout d’avance. Berndtson (1880). WoJ (1891). —
(II 2 c) -KLYFTA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.1 -ade. [efter t. sich verklüften; jfr KLYFTA, sbst.] jäg. refl., om grävling: gräva ned sig (liksom i en klyfta). Gräflingen har förklyftat sig. Härmed menas .. gräfsvinets vana att, då det hårdt ansättes af hunden, begagna ett ögonblicks uppehåll i striden, till att mellan sig och motståndaren uppkasta en, hela gången fyllande, jordvall, bakom hvilken det .. gräfver sig vidare bort genom det fast packade sand- eller jord-lagret. SvKennelKlT 1903, s. 96. —
(II B) -KLYFTA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2, -ning. geol. refl. l. i pass. med intr. bet., om bärgart: medelst fina sprickor avdelas i mer l. mindre regelbundna partier; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. En .. starkt förklyftad bergart. 3SvLäkSH 1: 399 (1866). Graniten .. har förklyftat sig i vertikal riktning. SDS 1894, nr 310, s. 1. (Glanskolen) förklyftas i allmänhet vinkelrätt mot skiktytorna. 2UB 5: 178 (1902). ss. vbalsbst. -ning, särsk. dels om bärgarts egenskap att vara förklyftad: sprickighet, dels i konkretare anv., om fina, stundom knappast märkbara sprickor i en bärgart, uppkomna, sedan bärgarten redan var bildad, till följd av avsvalning l. hoptorkning. Bärgarten var genomdragen av förklyftningar. (Lerskiffern vid Hjetsöla) har .. många orediga förklyftningar som öfverkorssa lagerna. Hisinger Ant. 4: 95 (1828). Basalten .. gifver, på grund af sin starka förklyftning, upphof till betydande stalp. 5SvGeolU 6: 66 (1915).
(II 1 a δ) -KLÄDA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), äv. (vard.) -KLÄ04, v., -klädelse (†, Lind (1749; under verlarvung)), -klädnad (se d. o.), -klädning (se d. o.), -klädsel (enst., Levertin 10: 6 (1898)). [fsv. forklädha; jfr t. verkleiden]
1) refl. o. (numera i sht med ngt ålderdomlig prägel) tr.: kläda ut (sig l. ngn) till att föreställa ngn annan än den man (han) är; maskera (sig l. ngn); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: utklädd; maskerad. Förkläda sig (förklädd) till l. som ngt. OPetri Clost. F 2 a (1528). Statt vp och förklädh tigh, så at ingen kan merkia at tu äst Ierobeams hustru. 1Kon. 14: 2 (Bib. 1541). Hvar enda vacker flicka / .. I hjertat lifligt glädes, / När til en gosse hon förklädes. Envallsson Klensm. 3 (1797). På Runö framställes ”Kinken” av en förklädd gosse eller flicka, som delar ut gåfvor under julmåltiden. Nilsson FestdVard. 128 (1925). särsk. (†) i uttr. förkläda sig l. förklädd i ngt, förkläda sig (förklädd) till ngt. Catholska Ombudet .. (hade) förklätt sig i en Grekisk Munk. Björnståhl Resa 5: 124 (1779). Förklädd i fransysk eller hollänsk bonde. CAEhrensvärd Brev 1: 60 (1782).
2) bildl.: maskera (ngt); dölja; numera nästan bl. refl. o. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Han .. hade .. breff med lösze wärff till eder .. ther han sitt anslagh med förklädde. GR 7: 53 (1530). Allt för ödmiukt, är förklädd höghfärd. Grubb 23 (1665). En bonde .. gifver sig ej så mycken möda, at förkläda sitt sinne. JIhre hos Hoffmann Förnöjs. Föret. 5 a (1752). (Människans) fintlighet att förkläda sina laster. Lehnberg Pred. 1: 288 (c. 1800). I grunden är volapük icke annat än en förklädd tyska. NF 17: 1318 (1893). Ett vemod som förklädde sig i flickaktig lätt trumpenhet. Hallström Than. 165 (1900).
3) (†) med avs. på ämbete o. d.: bekläda, innehava. The som Öfwerheetz ståndh hafwa någon tijdh förklädt, the hafwa gemenligen större förfarenhet .. än undersåtarena. Rudbeckius KonReg. 33 (1614).
Spalt F 2803 band 9, 1927