| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRLÄGEN förlä4gen l. fœr-, i Sveal. äv. -lä2gen (förlä´gen Weste; förlä`gänn Dalin), i bet. 1 förr äv. FÖRLEGEN, adj. -läget; -lägne, -lägna; -lägnare. adv. -LÄGET.
1) (†) = FÖR-LEGAD 1; äv. bildl.: föråldrad, urmodig, som kommit ur kurs, om person: efterbliven, som icke följt med sin tid. BtÅboH I. 4: 182 (1632). (Apotekarna böra) ifrån fremmande Orter inga förlägne eller illa conditionerade Wahrur komma låta. MedOrdn. 1699, s. B 4 b (1688). Linné Bref I. 1: 252 (1749). Förlegna gamla Landpräster. VLärovBibl. Brev 9/6 1800. Hans egentliga metaphysiska eller ontologiska åsigter (äro) i allmänhet nog förlegna. SvLitTidn. 1814, sp. 6.
2) (†) uttröttad, svag, kraftlös, matt; redlös; maktlös, oförmögen l. urståndsatt (att göra ngt). Lijtet ther effter kom Thorsten thär up (till vattenytan) och war så trötter och förlägen att han inthet kunde flyta upå siön. Reenhielm ThVik. 128 (1680). Sedan togh Rätten Thore Johanson före, hwilken giordt sigh af Brännewijn så förlägen, att han ingen relation kunde giöra. VRP 1685, s. 198. De .. äro aldeles förlägne der till (dvs. till kyrkobygget) något vidare Contribuera. VDAkt. 1722, nr 110. Domaren (står) .. så godt som rådlös och förlägen. Brenner Pijn. 65 (1727). VDAkt. 1751, nr 397.
3) (†) = FÖR-LEGAD 3. (Eftersom stövarna) opå en lång tijdh inthet haffva varit brukadhe, fruchtar jagh, dhe där aff i förstone skole vara något förlägne. OxBr. 8: 495 (1647).
4) stadd i trångmål l. bryderi l. knipa; illa ute, nödställd; ofta i fråga om ekonomiska svårigheter o. d.; numera nästan bl. (i sht vard.) med prep. om l. för: som hårdt behöver (ngt) utan att rätt veta på vad sätt det skall kunna erhållas, som icke vet sig ngn utväg för l. till (ngt); förr äv. med att-sats, ävensom i förb. vara förlägen med (ngt), ha (stora) svårigheter med. HSH 31: 224 (1667). Mig, som gienom min Sahl(ig) faders hastiga dödeliga afgång är worden så olyckelig och förlägen. VDAkt. 1707, nr 825. Med Hr Professorns lyckeliga genie kostar det litet at skrifva vähl, men jag är långt mehra förlägen at fulkombligen uttrycka min tacksamhet. Höpken 1: 432 (1765). Våren fortfar at vara ganska kall och ohyggelig; så at Landtmannen är ganska förlägen med sin boskap. Porthan BrefSamt. 1: 51 (1782). Min far .. var aldrig förlägen om förståndiga huskurer, när det fattades oss något. Öman Ungd. 5 (1889). För material (till ”Fänrik Ståls sägner”) behöfde han (dvs. Runeberg) icke vara förlägen. Sylwan SvLit. 292 (1903). Aldrig vara förlägen om svar. Auerbach (1908). — särsk.
a) (†) med prep. på, närmande sig till l. övergående i bet.: som lider brist på l. saknar (ngt). På godhe hästar förlägen. RARP 8: 243 (1660).
b) (numera knappast br.) med indirekt frågesats, närmande sig till l. övergående i bet.: villrådig, oviss, osäker. Om jag (på svenska) vil säga admirera en sak, så måste jag slå omkring med undra sig, eller förundra sig öfver en sak, och ändå vid vissa tillfällen vara förlägen, om meningen därmed rätt uttryckes. Sahlstedt CritSaml. 106 (1759). De flesta hade .. så öfverflödig tid öfrig, att de ofta voro förlägne huru de skulle döda den. Palmblad Fornk. 2: 35 (1844). Förlägen, hvad man skall göra. Cavallin (1875).
5) (†) angelägen (om ngt); ivrig (att få l. vinna ngt o. d.). Gretha .. förklarar, det hon om hans (dvs. fästmannens) Person icke är förlägen, emedan han henne allena uppehåller ock till omkostningar bringar. VDAkt. 1725, nr 90. Menar du väl, Folck är förlägit at veta, hvad du giorde på din resa til Kiehl. Lagerström Westph. 19 (1737). Väckta själar skola blifva förlägna att räddas ur förderfvet. Wingård 2: 436 (1819).
6) förvirrad l. bragt ur fattningen l. ”koncepterna” (så att man icke rätt vet vad man skall säga l. göra, utan beter sig tafatt o. osäkert), generad, besvärad; brydd; stundom övergående i bet.: blyg l. skamflat. Hans höflighet gör mig förlägen. Sahlstedt (1773). Intet sad jag en gång tack: / Vet pappa! jag var så förlägen. Franzén Skald. 1: 125 (1794, 1824). Stackars mamma blef röd och hostade litet förläget, innan hon svarade. Hedenstierna FruW 23 (1890). Den förlägne beherskar dåligt sina muskler, har svårt att artikulera orden, hackar och stammar i sitt tal, famlar med händerna, tappar, hvad han har i dem, vrider ögonen, går osäkert och snubblar på sina egna ben. Gadelius Tvångst. 118 (1896). Det var en annan sak, som pojken egentligen ville veta, men han var förlägen att fråga rent ut. Lagerlöf Holg. 2: 477 (1907).
1) till 4: trångmål, bryderi, knipa, svårighet(er); äv.: villrådighet (om ngt); ofta i förb. komma l. råka i förlägenhet, vara l. befinna sig i förlägenhet (om l. för, förr stundom efter l. av ngt); sätta (ngn) i förlägenhet. Franska ministèrens senfärdighet at yttra sig (har) satt oss här uti någon förlägenhet. Höpken 2: 290 (1756). Vi finna oss uti förlägenhet efter penningar. SvSaml. 6: 304 (1766). Man finner sig i förlägenhet af krigsskepp. GJEhrensvärd Dagb. 2: 383 (1781). Förlägenhet om brödet för dagen. Thomander Pred. 1: 269 (1849). Ingenting förslog för Sprengtportens slösaktiga vanor; snart befann han sig åter i förlägenhet. Odhner G3 1: 474 (1885). Rudbeck, som sällan var i förlägenhet för utvägar. Annerstedt Rudbeck Bref ccxvii (1905). jfr PÄNNING-FÖRLÄGENHET. (föga br.) i pl. Höpken 2: 631 (1760). Vid de svåraste finansiela förlägenheter. Carlson Hist. 3: 10 (1874). Gellerstedt Hult 3 (1906).
2) (†) till 5: iver, häftig längtan (efter ngt). Drift och förlägenhet at söka .. frälsning. Nohrborg 267 (c. 1765). Bergklint MSam. 1: 53 (1781).
3) till 6. Komma utaf sig och råka i förlägenhet. Hasselroth Campe 219 (1794). Han .. rodnade af förlägenhet, blott man såg på honom. De Geer SHT 14 (1843).
Spalt F 2898 band 9, 1927