| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRMINSKA förmin4ska l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förmi´nska Weste; förmi`nnska Dalin), v. -ade. vbalsbst. -AN (†, LPetri Mandr. A 2 a (1562), Eneman Resa 2: 11 (1712)), -ANDE, -ELSE (†, GR 1: 323 (1524), Schönberg Bref 2: 97 (1778)), -NING.
I. (i sht i skriftspr.) göra (ngt) mindre, minska o. d.
1) i fråga om yttre storlek (särsk. omfång l. volym) resp. mängd l. antal l. riklighet; äv. i pass. med intr. bet.: bliva mindre, minskas. GR 1: 323 (1524). Palatzen skola offuergiffuin warda, och thet stora mantalet j stadhenom skal förminskas. Jes. 32: 14 (Bib. 1541). Tienden går fast siälsindt och skröpeligenn uth och förminskes åår frå åhr. GR 21: 268 (1550). (En svamp stod) i sin florerande fägring nästan sex wekors tid orubbad, vtan at then något tiltog eller förminskades. Swedberg Schibb. 217 (1716). Vår krets bidade (att samlas och uppliva gamla minnen) tills döden förminskat den till hälften. Quennerstedt Smål. 10 (1891). Till och med älven, som fordomdags hade varit bred och farlig, hade nu förminskats. Lagerlöf Mårb. 96 (1922). — särsk.
a) i fråga om framställning av en bild mindre än det avbildade föremålet; äv. i fråga om optiska bilder; ss. vbalsbst. -ning äv. mer l. mindre konkret. Avrita ngt förminskat l. i förminskad skala. I konvexa speglar blifver bilden alltid virtuell, förminskad och rättvänd. Fock 1Fys. 290 (1854). Förstoring och förminskning kan ske såväl efter positiva bilder som efter negativ eller diapositiv. Roosval Schmidt 315 (1896). (Idrottsklubbens medalj) är en förminskning af klubbens gamla och af sjette storleken. SD(L) 1901, nr 207, s. 2.
b) (föga br.) språkv. i p. pr. med adjektivisk bet.: diminutiv (se d. o. I 1). Den nordtyska förminskande ändelsen -ken. Tegnér HemOrd 38 (1881).
c) (†) med avs. på tid: förkorta. Af en fjäskig kärleksvurm besatt, / Vill han (dvs. sparven) nu förminska våra nätter, / För att qvittra dubbelt långt och platt. Atterbom LÖ 2: 110 (1827).
d) (†) mat. med avs. på bråk: förkorta. Almqvist Geom. 2: 11 (1833; klandrat i SvLittFT 1834, sp. 387).
e) mus.
α) i p. pf. med adjektivisk bet., om intervall: som är en halvton mindre än motsvarande rena o. lilla intervall (kvart, kvint, oktav resp. sekund, ters, sext, septima); äv. om ackord som innesluter en dylik intervall. Miklin Marpurg § 9 (1782). Et förminskadt intervall. Envallsson MusLex. 79 (1802). Bergenson Mus. 84 (1903).
β) ss. vbalsbst. -ning: diminution (se d. o. 3). Imit(ation) i förminskning .., d. v. s. i noter af mindre värde. Wegelius Musikl. 2: 41 (1889).
f) (†) med obj. i pl. betecknande varelser l. ting vilkas antal är utsatt för en minskning; äv. refl. o. i pass. med intr. bet. (Vilddjuren) skola vpäta idhor barn .. och förmindska idher. 3Mos. 26: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: minska edert eget antal). De vakne sökte skogen och kommo förminskade öfver gränsen tilbaka. Celsius G1 2: 230 (1753). De qvinliga dödsfallen .. (hava) förminskat sig från 1030 till 964. Samtiden 1871, s. 187.
g) (†) utesluta l. avlägsna partier l. delar av (en stadga, en ceremoni o. d.). Wele wij oss her medh aldelis frijtt och förbehollit haffwe, att förandre, förmere eller förminske, tesse wåra stadgar och påbudh. GR 18: 59 (1546). Spegel Pass. 372 (c. 1680).
2) med abstr. obj. betecknande inflytande, anseende (förr äv. rykte), värde, vikt, nöje o. d.: minska, förringa; äv. (i sht förr): göra inskränkningar i (ngt, t. ex. rustningar o. d.); stundom: tillmäta (ngt) mindre vikt l. betydelse; ofta i pass. med intr. bet. OPetri 2Post. 6 b (1530). För then skuld blifwe wij förorsakade att förminske wåre Krigzrustninger både til Land och watn. GR 14: 382 (1542). Sådant har kunnat förminska, ej förderfva det nöje hvarmed jag emottagit denna senare skrifvelse. Leopold (1793) i 2Saml. 8: 91. Kroppens och sinnets krafter förminskas småningom. Lehnberg Pred. 2: 79 (c. 1800). En opinions-rigtning, som i stort kan verka på bränvins-konsumtionens förminskning. Agardh BlSkr. 2: 135 (1839). Jag trodde .., att man snarare borde förminska vikten af afslaget än tillerkänna det en så utomordentlig betydelse. De Geer Minn. 2: 240 (1892). — särsk. (†) refl., t. ex. om sjukdom: avtaga. Ehrenadler Tel. 717 (1723). Lyceum 2: 124 (1811).
3) i pass. med intr. bet., om ngt konkret: gå tillbaka l. avtaga i inflytande l. betydenhet l. värde, bliva oansenligare.
a) (numera bl. ngn gg i bibeln) med avs. på person. Honom bör wäxa till, och mich bör förminszkas. Joh. 3: 30 (NT 1526; Bib. 1917: att jag förminskas). Af hvar och en smärta för Christi skull blifver en frukt, en vinning: menniskan blifver förkofrad och icke förminskad derigenom. Thomander Pred. 1: 493 (1849).
b) (†) om rike, familj o. d.; äv. övergående i bet.: lida (ekonomisk) skada. Sauls hws gick tilbaka och förminskadhes. 2Sam. 3: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: blev .. allt svagare och svagare). Doch skall ther medh (dvs. med de mindre hemmanens utvidgning med vissa delar av de större) sådane förordh skee, att cronon bliffver theregenom förbättredtt och icke förminskedtt. GR 27: 166 (1557).
4) (†) förklena, förringa (ngn l. ngns anseende o. d.). Serenius (1741). Den Himla Eld, det rara Snille, / Som man så nyss med nöje såg, / Man gärna nu förminska ville. Nordenflycht QT 1746—47, s. 105. Förminska ens goda namn åkk rykte. Schultze Ordb. 3105 (c. 1755).
II. (†) avdraga (ngt från ngt), frånskilja; motsatt: lägga till. Gör aleenast thz iach befaler tich och föröka intit ther til och förminska ey heller noghot ther aff. OPetri GudzOrdh B 1 b (1528). Vtaff samme skatt må och skall Femtije marck affkortedt och förminskett bliffwe. GR 18: 685 (1547). Ehuru många tusende äro förminskade utaf de lefvandes antal, säkert gå de (dvs. invånarna i Konstantinopel) öfver 100000. Björnståhl Resa 3: 160 (1778).
(I 1 a) -GLAS. motsatt: förstoringsglas; företrädesvis i bild. Man ser .. på hans goda egenskaper och tjenster med et förminsknings glas för ögat. SP 1780, s. 725. Optiska förstorings- och förminskningsglas samt solglas. SPF 1852, s. 257. Steffen Krig 3: 262 (1916). —
(I 1) -MUFF. [jfr d. formindskelsesmuffe] tekn. förbindelsestycke mellan rör av större o. mindre tvärsnitt. PriskatalWSonesson 1895, s. 125. TLev. 1900, nr 8, s. 1. —
(I 1 b) -ORD. (föga br.) språkv. diminutiv (se d. o. II 1). Stridsberg FrGr. 18 (1793). Pipon SvSpr. 84 (1878). —
(I 1 b) -ÄNDELSE. (föga br.) språkv. diminutivändelse; jfr -ORD. Tyskarne hafva sin förminskningsändelse chen. Boivie SvSpr. 27 (1820). Rydqvist SSL 5: 219 (1874).
Spalt F 2945 band 9, 1927