| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
a) = FÖRPASSA, v.1 1 a. GR 27: 109 (1557). The, som medh Wåre egne breff äre förpaszbordede, eller haffue Wår Wapn. Stiernman Com. 1: 204 (1569). särsk. = FÖRPASSA, v.1 1 a γ. The Knechter som Peder Braa nu vtmunstredt och förpaszbordet haffwer ifrå Jachim vt der marchz fänicke. GR 16: 228 (1544).
b) = FÖRPASSA, v.1 1 b. BtFinlH 3: 405 (1558). Förpasborde them, som .. sitt godz hafue förtulleth. HFinlH 10: 67 (1563). —
(I 1 d) -PATRULL3~02. mil. för spaning o. bevakning å marschvägen från spets (förtruppskompani, förtravsskvadron) avdelad patrull. InstrBevaknTj. 1881, s. 23. Aminoff Krigsg. 223 (1904). —
(II A) -PENA, v., anträffat bl. i sup. -at. (-pen- 1537. -poen- c. 1630) [jfr mnl. verpenen; jfr PEN, straff] (†) eg.: belägga med straff; i uttr. förpena ett förbund, förbinda ett förbund med pliktbestämmelser för den part som bryter det. Om nw szame forbundh, wijdere och yttermere (förutom att det är ingånget ”vid ära, tro o. redlighet”), skulle forpenat bliffue. GR 11: 360 (1537); jfr Girs G1 170 (c. 1630; avskrift av GR). —
(II 2 c) -PESTA förpäs4ta l. fœr- (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -else (†, Fahlcrantz). [jfr holl. verpesten, t. verpesten; till PEST]
1) (†) smitta ned med pest (l. annan farsot). Wikforss 2: 883 (1804). Valerius 2: 201 (1836); jfr 2. Sundén (1885). särsk. ss. vbalsbst. -else, konkretare: (pest)smitta. Fahlcrantz 4: 115 (1865).
2) smitta ned, infektera; särsk. i fråga om luften, eg.: göra (luften) miasmisk, numera allmännare: skämma, fördärva, göra illaluktande, äv.: fylla (en plats l. ett rum) med illaluktande dofter, förskämma osv. luften på (en plats); ngn gg i utvidgad anv.; ofta i p. pf. ss. adj. Rundtomkring på marken ser man fisktarmar, fiskfjäll, ruttnade fiskar och all slags orenlighet, som med en vedervärdig stank förpestar atmosferen. Castrén Res. 1: 39 (1838). I flera skolor är den s. k. samlingssalens luft .. så orenad, att den .. (på ett par minuter) hinner förpesta de till samlingssalen gränsande korridorerna eller klassrummen. SvFlicksk. 165 (1888). Klimatet (på Sicilien) är varmt och torrt och luften sund på de ställen, der den ej förpestats af utdunstningen från kärr (osv.). NF 14: 985 (1890). Av kalkstensrök förpestade samhällen. SvD(B) 1919, nr 492, s. 3.
3) (numera föga br.) bildl. till (1 o.) 2: skämma, förorena, fördärva. Thomander 1: 375 (1829). En vällust, hvarom endast en afgrundsandes förpestade inbillning kan skapa sig en aning. Rydberg Frib. 109 (1857). Det kan hända, att det kommer en tid, som är mindre förpestad af guldtörst än vår. Quiding Hvidehus 167 (1899). —
(II A) -PETSERA, v. -ade. (-petz- 1669. -pitsch- 1688. -pitz- 1669) [av mnt. verpitzēren; jfr mnl. verpitsieren, t. verpitschieren, ävensom mnl. verpitschaften; jfr PITSCHAFT] (†) förse med sigill, försegla. Barckhusen Cotossichin 92 (1669). MedOrdn. 1699, s. C 1 b (1688). —
(II A) -PICKAD förpik4ad l. fœr- (jfr anm. 2:o sp. 2313), p. adj. [liksom d. forpikket av nt. verpikt, motsv. ä. nht. verpicht, till nt. pik, beck; eg.: hängande fast vid ngt ss. beck] (numera knappast br. utom i Finl.; se nedan) ivrig att få (ngt), ”pigg” (på ngt), pickhågad; betagen l. intagen (i ngn l. ngt); äv. (i Finl. fullt br.) i försvagad bet.: förälskad, kär i (ngn); med prep. på o. (alltid i den försvagade anv.) i. Isogæus Segersk. 1103 (c. 1700). (Judarna) äre .. så förpickade på .. (Jerusalem) och det H. Landet, att de tycka sig hafva paradiset i deras helfvete, allenast de få .. där lefva. Eneman Resa 2: 241 (1712). (Jag) fruchtar .., at min Mor, sedan hon nu sielf .. fådt Rang, torde bli mera förpickad på en Caracteriserad Måg, än förr Modée FruR 28 (1738). Weste (1807; med hänv. till förälskad). Om du värkligen var litet förpickad i henne, så skall du svälja ner förtreten (över att hon nu förlovat sig med en annan). Söderhjelm Brytn. 139 (1901). Anm. Sahlstedt (1773) o. Dähnert (1784) anföra äv. motsv. finita verb: förpicka sig, ivrigt stå efter. —
(II 1 a β) -PINAD040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), äv. -PINT04, p. adj. (-pinad NordT 1894, s. 682, osv. -pint Benedictsson osv.) [efter d. forpint] (i vitter stil, i sht i södra Sv.) svårt plågad, utpinad. Benedictsson Folkl. 174 (1887). Fröding Stänk 136 (1896). De sköflade hemmen med deras förpinta och utsläpade kvinnor. Tenow Solidar 3: 249 (1907). Känslor och tankar, .. som äro sprungna direkt ur Almquists .. förpinade bröst. SvLittH 2: 321 (1919). jfr: Ordet ”förpinad” (är) en af dessa odrägliga danicismer, som nu öfversvämma vårt språk med ”förståelse”, ”förälskelse” och andra obehagligheter. VL 1905, nr 64, s. 4. särsk. om träd: utpinad. En och annan af blåsten förpinad lönn eller björk. Solnedg. 1: 301 (1910). Suneson GGrund 41 (1926). —
(I 2) -PJÄS3~2. teaterstycke av mindre längd o. betydenhet som gives före ett annat (vilket betraktas ss. det huvudsakliga); motsatt: efterpjäs. Wacklin Minn. 1: 146 (1844). Som förpjes gafs en liten sällskaps-teateraktig bagatell. AB(L) 1895, nr 300, s. 5. —
(II B) -PLANTA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ning. [jfr d. forplante, holl. verplanten o. t. verpflanzen; med avs. på bet. har verbet liksom i d. sammanblandats med FORTPLANTA]
1) (†) omplantera (i ny jordmån); plantera (på ett nytt ställe). Bromelius Lup. 21 (1687). (Man måste) lemna (de nyplanterade rosensticklingarna) i tw Åhr, sedan förplantas de hwar man will. Rålamb 14: 51 (1690). Isogæus Segersk. 735 (c. 1700; i bild). särsk. bildl. At den Christna Religion kunde .. ibland Hedningarna blifwa förplantat. Holm NSv. 55 (1702); jfr 2. De sedan längre tid i Amerika förplantade familjerna från Europa. Bremer NVerld. 3: 186 (1854).
2) (†) plantera. Fruchtbare och andre nyttige Trääs Förplantning. Risingh Landb. 7 (1671). Rosensten Skog. 11 (1737).
3) (†) i uttr. vara förplantad av ngn, härstamma från ngn. Alle Menniskior och Diur på Jordene, äre härkomne och förplantade utaf them som woro uti Noe Ark. Holm NSv. 21 (1702).
4) (numera knappast br.) låta gå i arv; överföra l. överflytta (ngt, t. ex. en smitta, en sjukdom o. d., på ngn). Afzelius Sag. 2: 171 (1840). Om de ryska lägerlössen förplantat sjukdomen (dvs. fläcktyfus), så (osv.). Quennerstedt C12 1: 46 (1916). —
(I 1 c α) -PLATS3~2. [jfr d. forplads, t. vorplatz] plats belägen framför ngt annat, ofta framför ingången till en byggnad; numera nästan bl. om fri, öppen plats framför en större, monumental byggnad. (Lat.) Uestibulum .. (sv.) plaan vtan for huset, forplatz. VarR 23 (1538). Själfva stationshuset .. med en stor bred förplats .. får ett .. imponerande läge. TT 1899, Allm. s. 87. särsk. [jfr motsv. anv. i d.] (†): öppen plats framför ingångarna till lägenheterna l. rummen i en våning. Tredje våningen (av Lundagårdshuset) har i midten en liten förplats. Brunius Metr. 540 (1854). —
a) (†) i pass. med intr. bet. o. refl., om bärg(skedja) l. land: bliva plattare, sänka sig o. breda ut sig. Palmblad LbGeogr. 31 (1835). Dens. Norige 8 (1846). Här och der .. förplattar sig landet till jämna marker. Höjer Sv. 2: 1108 (1879). VLS 132 (1887).
b) (numera knappast br.) tr., i överförd anv.: förflacka, förytliga. Tingstadius i 1SAH 5: 287 (1795, 1813). Upplysningstidens half- eller hel-rationalister .. förplattade hela kristendomen. Wirsén i 3SAH 2: 789 (1887). Dens. i PT 1900, nr 192 A, s. 3. (†) En förplattad tids begabberier. Hammarsköld SvVitt. 1: 24 (1818).
Spalt F 3061 band 9, 1927