| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSKRÄCKA förskräk4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förskrä´cka Weste; förskrä`cka Dalin), v. -er, -te, -t, -t (jfr FÖRSKRÄCKT, p. adj.); o. FÖRSKRÄCKAS -skräk4as resp. 032, v. dep. -es l. -s, -tes, -ts ((†) p. pf. -et Apg. 9: 7 (NT 1526; oböjd pl., predikativt). dep. pr. ind. sg. -ias BtÅboH I. 10: 116 (1654)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE (se avledn.), -ELSE (se d. o.), -NING (se avledn.); -ARE (tillf., Dryselius Måne 103 (1694)); jfr FÖR-SKRÄCK.
1) tr.: (häftigt) skrämma l. uppskrämma (ngn, i sht förr äv. ngns sinne l. samvete o. d.); väcka l. injaga skräck l. fasa l. fruktan hos (ngn); äv. svagare: göra (ngn) rädd l. ängslig l. orolig l. bestört; med personligt l. sakligt subj. Du förskräcker mig med din hemlighetsfullhet. 2Kor. 10: 9 (NT 1526). Athj .. icke latha eder fforskræckie vth aff then tiwff (dvs. daljunkaren) oc hans anhangh. GR 4: 136 (1527). Lagsens eghit werck är ath forskreckia samwetet. OPetri 2: 73 (1528). Tordöön .. förskrecker osz. Schroderus Hoflefw. 285 (1629). Hans synder förskreckte honom .. swårliga. Swedberg Schibb. 168 (1716). Hvarföre, o Andar! / Störa Wladimirs sömn, hans manliga hjerta förskräcka? Stagnelius (SVS) 3: 78 (1817). Ej döden skall mig nu förskräcka: / Min själ, o Jesu! tillhör dig. Ps. 1819, 162: 5. Tystnaden förskräckte henne. Rydberg Ath. 59 (1859, 1866; uppl. 1876: skrämde). — särsk.
a) (†) med prep. från (jfr b): skrämma bort (ngn) från (ett ställe). Hwar igenom mången godh handtwärcksman förskreckias ifrå staden. BtÅboH I. 10: 116 (1654). JGOxenstierna 1: 54 (1805).
b) (†) med prep. från (jfr a) l. inf.: skrämma ngn att avhålla sig från (ngt l. att göra ngt) l. att övergiva (ngt), avskräcka (ngn) från (ngt); jfr c; med prep. till: skrämma (ngn) till (ngt l. att göra ngt). At man .. motte förskreckia noghra här ifrå (dvs. från svärjandet). OPetri 4: 376 (1539). Vthaff thetta falske skrijet wordo siu .. städher til affal förskräckte. Schroderus Liv. 487 (1626). (Knektarna tränga bönderna bort från de hemman som dessa uppodlat) förskräckiandes der medh andre Bönder att optaga och häfda förfallne heeman. RARP 2: 158 (1635).
c) närmande sig bet.: avskräcka (jfr b); ofta abs. The som kreffia .. betalningh latha siigh inthet forskræckia wthåff dalakarlana. GR 4: 165 (1527). Straffets dubbla ändamål, att förskräcka och förbättra. Warburg Richert 1: 216 (i handl. fr. 1828). — särsk. [efter lat. vestigia terrent (Lucilius)] i uttr. spåren förskräcka o. d., med syftning på tidigare sorgliga l. avskräckande erfarenheter. Sahlstedt (1773). Hedin 1Varn. 17 (1912).
d) (numera bl. i vitter stil) i p. pr. ss. adj.: skrämmande, förskräcklig, fasansfull, fruktansvärd; äv. ss. adv. Wollimhaus Ind. (1652). Förskräckande drömmar plågade hänne hela natten. Chenon Heywood 4: 9 (1773). En förskräckande okunnighet. Rydberg Vap. 156 (1891). Det var förskräckande hemskt att gå över vinden. Lagerlöf Mårb. 9 (1922).
2) (numera nästan bl. i skriftspr.) dep., förr äv. refl.: intagas l. vara intagen av (häftig) skräck l. fruktan l. rädsla l. fasa; förfäras, rädas; äv. svagare: bliva l. vara rädd l. ängslig l. orolig l. bestört; ofta med bestämning inledd av prep. över l. för l. (i sht i vitter stil) vid (i sht förr äv., med mera passivisk bet. hos verbet, av), betecknande orsaken till resp. föremålet för skräcken l. rädslan osv.; äv., mer l. mindre bildl., med annat subj. än personligt. Förskräckas vid blotta anblicken, vid åsynen av ngt. (Jesus) begynte (i Getsemane) till ath förskräckias och engzslas. Mark. 14: 33 (NT 1526; Bib. 1917: bäva). Ther aff förskrecker sigh mitt hierta och bäffuar. Job 37: 1 (Bib. 1541). När .. (människan) nu hörer och förnimmer, at Gudh förhandene är, .. tå begynner hon .. fruchta och förskräckia sigh. PPGothus Und. A 3 b (1590). Morianerne förskräcktes och togo flykten. Dalin Arg. 1: 289 (1733, 1754). Han förskräktes för döden. Schultze Ordb. 4381 (c. 1755). Min själ förskräcks .. / För all den synd och ondska jag föröfvat. Ps. 1819, 178: 3. Den klenmodige förskräckes vid hvarje olägenhet. Wallin 2Pred. 2: 97 (1838). Förskräckas .. över l. för sitt eget utseende. Östergren (1923). — särsk.
a) i numera obr. uttr. (jfr b). Tå förföll them theras hierta, och förskrecktes inbyrdes. 1Mos. 42: 28 (Bib. 1541; Bib. 1917: sågo förskräckta på varandra). Förskräcks fritt, ty I måsten dock förskräckas. Ågren Gell. 60 (1757).
b) [efter motsv. uttr. i hebr., där ”ben” ofta användes ss. beteckning för människans inre] (†) i uttr. mina ben förskräckas o. d., för att beteckna stark förskräckelse l. fasa. Tå iagh begrundadhe nattennes syner, .. tå kom fruchtan och bäffuande migh vppå, och all mijn been förskrecktes. Job 4: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: med rysning fyllde den alla ben i min kropp). Visb. 1: 224 (c. 1620; efter Psalt. 6: 3). Jfr Ps. 1695, 27: 1.
FÖRSKRÄCKANDE, n. (†) handling(en) att förskräcka ngn l. förhållandet att ngn blir förskräckt; förskräckelse. Iagh lidher titt förskreckiande, så at iagh fullnär förtwifflar. Psalt. 88: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: dina förskräckelser). Kindblad (1871). —
FÖRSKRÄCKELSE, se d. o. —
FÖRSKRÄCKNING, r. l. f. [fsv. forskräkning] (†) = FÖRSKRÄCKANDE. GR 6: 258 (1529). (Du) förde titt folck Jsrael vthu Egyptj land, genom tekn och vnder .. och genom stoor förskreckning. Jer. 32: 21 (Bib. 1541). Schultze Ordb. 4383 (c. 1755).
Spalt F 3162 band 9, 1927