Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖR- ssgr (forts.):
(II 1 a γ, ϑ) FÖR-SKÄMTA. [efter t. verscherzen; jfr FÖR-SKÄRTSA] (†) förfuska; förspilla; förslösa. (Att Esau) måtte fått sin Förstfödzlorätt igen, der han för en ringa Grynwällingh förskämtat hade. Rudbeckius KonReg. 333 (1616). Ded andre ähr inthet annadt ähn att förskempta werket. HSH 35: 124 (1635). Schultze Ordb. 4163 (c. 1755). —
(II 1 a η) -SKÄNKA. [efter t. verschenken] (†) skänka bort (ngt); äv. i uttr. förskänka (ngn) med ngt, begåva (ngn) med ngt. Jngenn Bergzmann haffui wold någon malm eller koffrestenn att Forskenkke. GR 10: 199 (1535). Thet Godz som tu oss med förähre och förskenke wilt. Därs. 19: 238 (1548). Leopold 6: 213 (c. 1785).
Särsk. förb.: förskänka bort. (†) skänka bort; bortförläna (kronogods o. d.). RARP 9: 116 (1664). Därs. 374. —
(II 3 med anm. sp. 2318) -SKÄRA, v.1 -ade. [jfr SKÄR, adj., o. SKÄRA, v., rena m. m.] (†) rena, rensa; äv. bildl. Förskära alt nu thet syndamodh / På then inwärtes menniskiona. Ps. 1695, 179: 5. Schultze Ordb. 4435 (c. 1755).

 

Spalt F 3173 band 9, 1927

Webbansvarig