| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) (†; se dock a) omtanke, omsorg, (trägen) omvårdnad. RA 1: 351 (1544). (De kungliga prinsarna böra) thesse våre faderlige och välmenende försorger .. uthi deres hierta diupt inskrifva. GR 29: 555 (1560). Jag lemnar det til Ehr försorg. Serenius (1741). Med undergifvenhet hvila vid Guds faderliga försorg. Melin JesuLefv. 2: 95 (1843). särsk.
a) (fullt br.) i uttr. draga, förr äv. bära l. taga försorg om, förr äv. för l. över (ngn l. ngt), sörja för (ngn l. ngt), ombesörja (ngt). Hvad behöffde vij om detta alt oprechnade bähra försorgh. RP 8: 71 (1640). Rudbeck Atl. 3: 127 (1698). Var så gunstig och tag försårg för dessa bref. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 198 (1702). Han ber oss dra försorg för flickan. Wetterbergh FyraSign. 99 (1843). Man följer .. trakthuggningssystemet och drager äfven försorg om återväxten. Höjer Sv. 1: 305 (1873). (Man) drar .. försorg om att såren renas. Löwegren Hippokr. 1: 352 (1909). särsk.
α) (numera knappast br.) i uttr. draga försorg om, förr äv. för (ngt), sörja för anskaffande av (ngt). Slutligen beder jag mycket, att der kunde dragas någon försorg för ett möbleradt appartement, eller litet välbeläget hus. Crusenstolpe Tess. 1: 244 (i handl. fr. 1690). Drag försorg om rum. Björkman (1889).
β) (†) med adjektiviskt attribut. Läraren skal .. om en sådana syndare bära en serdeles försorgh. KOF II. 2: 64 (c. 1655). Derom hade hon dragit tillräcklig försorg. Fryxell Ber. 10: 65 (1842).
b) (†) i uttr. draga l. bära försorg, åtföljt av att-sats l. inf.: sörja för att ngt sker l. göres o. d. RP 2: 182 (1632). Karl, på nytt i vapen, hade väl dragit försorg att czarens förbundsvänner ej brutit (freden). Beskow K12 1: 204 (1868).
2) (†) skötande l. uppehållande (av tjänst o. d.). (Han skall) hafwe uthaff Enchian för sitt omaak med tienstens försorgh på Nådeåhret — 50 Dr koppm. HärnösDP 1661, s. 40.
3) föranstaltande, åtgärd; numera bl. i uttr. gm (ngns) försorg. Peringskiöld MonUpl. 207 (1710). Fullmäktiges berättelse .. skall genom styrelsens försorg till trycket befordras. SFS 1907, nr 136, s. 11. (†) Stockholms Slott .. har genom grafstickelns försorg blifvit kändt utomlands. Rydqvist Resa 16 (1838).
4) (†) försörjning, uppehälle. VRP 1676, s. 140. Fru Comministerskan Rimius, har sitt försorg hos .. dess måg. VDAkt. 1795, nr 485. —
-SORGA, se FÖRSÖRJA. —
-SOVA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning (i bet. 2, GHT 1898, nr 243, s. 3, Döss o. Lannge (1908)). [fsv. forsova sik; jfr d. forsove; jfr äv. mnt. vorslapen, t. verschlafen]
1) till II 1 a ϑ, tr.
a) gm sovande förspilla l. förlora l. gå miste om (ngt); numera bl. (knappast br.) bildl. At wij .. icke försee eller försoffua wår skantz (dvs. chans, tillfälle). PErici Musæus 5: 250 b (1582). Försofva sin lycka! Bremer FamH 2: 21 (1831). Folk, som försofvit sin frihet. Topelius Vint. II. 2: 268 (1882).
b) (numera föga br.) förnöta (tid) gm l. under sömn, sova bort; äv. bildl. JGHallman Vitt. 191 (1735). Försofva sin tid. Widegren (1788). Det tycktes honom, att han försof sin tillvaro. Hallström Sparfv. 19 (1903).
c) (†) sova över (ngt), sova så att man kommer för sent till (ngt) l. försummar (ngt, särsk. plikt l. tjänst o. d.) l. så att man slipper vara med om (ngt). GR 3: 195 (1526). Hwilken aff Skipsfolcket .. försofwer och miszgår sin Wackt .., wari fallen til tre Marck Böther. Sjöl. 1667, Skipm. 17. ReglCoopvSkeppare 30/3 1748, s. B 2 a. Han har försovit maten. Schultze Ordb. 4721 (c. 1755). Jag tror dock att den gjort bäst som försofvit vårt sista vittra Decennium. Tegnér (WB) 3: 427 (1820); jfr b.
2) till II 1 c α, refl.: sova för länge l. längre än man bort, i sht så att man därigm kommer för sent till ngt l. försummar plikt l. tjänst o. d.; äv. bildl. Visb. 1: 189 (c. 1620). Hur långsamt natten går! Försofver sig då dagen? Tegnér (WB) 1: 72 (1805). (Det) händer ofta att arbetaren försofver sig, och att 2 à 3 uppsättningar (av malm) måste ske på en gång. JernkA 1821, s. 41. Första gången försofning inträffar, .. tillämpas i allmänhet mildare bestraffningsform (än böter). Döss o. Lannge (1911).
3) (†) i p. pf., bildl.: slö, försoffad. Runeberg 3: 196 (1830). O du stackars gamle gubbe, / Du försofne arme dåre! Collan Kalev. 2: 366 (1868).
Särsk. förb.: försova bort. (†) 1) till FÖR-SOVA 1 a. Sofwer man .. then tiden (dvs. morgonstunden) bortt ..; så försofwo man letteligen bortt Gudz Manna och welsignelse. Swedberg SabbRo 1213 (1697, 1712). 2) till FÖR-SOVA 1 c. Wore .. aff nödhen, at .. the .. icke försufwe bort then rätta tijdhen. Schroderus Liv. 308 (1626). —
(II 1 a α) -SPANA. (-spanna 1678) (†) efterspana, utforska. GR 15: 231 (1543). Camillus .. slog månge ihiäl aff fienden .., förr än the kunde sambla sigh eller förspana huru thet medh them tilstodh. Schroderus Liv. 160 (1626). särsk.
a) göra förfrågningar. Konungh Gustaff .. motte aff honom .. om the Lybeskes anslagh förspana och vthfråga. Tegel G1 2: 47 (1622).
b) göra (ngt) till föremål för militäriskt spioneri, utspionera. Alla wägar woro förspannade. Swebilius SGHelmfeldt P 4 b (1678). —
1) till I 1 c α: (visst antal) hästar (l. andra dragdjur) som spännas l. äro spända framför ett åkdon l. dyl., spann. RARP 6: 222 (1657). Förspann är gemenligen starcke och gode hästar, till antahlet effter Stycketz tyngd. Grundell UnderrArtill. 179 (1705). Heidenstam Folkung. 2: 9 (1907). jfr (†): 14 feltstykken stode utj förspan. Spegel Dagb. 63 (1680).
3) till I 1 e, om främsta paret dragare framför ett åkdon o. d. som är förspänt med flera par. Schultze Ordb. 4737 (c. 1755). Björkman (1889). (†) Här i Orten (är det icke) .. sällsynt få ett Qvinfolk som rider förspann. Johansson Noraskog 1: 53 (i handl. fr. 1785). —
-SPANNS-HÄST. (-spann- 1804—1814. -spanns- 1889 osv.) om var särskild av hästarna i ett förspann (se d. o. 3). Wikforss 2: 933 (1804). —
(II B) -SPARA. [jfr ä. d. forspare, t. versparen] (†) spara (ngt). Hvadh proviandt, penningar och annat ther tillförordnet var, må förspares. OxBr. 1: 33 (1614). GBonde (1762) hos Trolle-Bonde Hesselby 174. Heinrich (1814; med hänv. till spara). särsk. bildl. Ah Herre Jesu, til hwadh farligh Tijdh tu oss förspardt haar. Kemner Trum. Dedic. a 4 b (1629). särsk.: uppskjuta (ngt). KKD 2: 233 (1718). Vi .. försparde vtförandet af vår resolution til then följande dagen. Humbla Landcr. 408 (1740). —
(II 1 a ϑ) -SPATSERA. [jfr t. verspatzieren] (†) gm l. under spatserande förlora (ngt). Dina Jacobs Dåtter (hade) förspatzerat sin Jungfruliga Ehrakrandz. PJGothus Pollio Fast. 176 (1614). —
(II B) -SPEA. (†) göra spe av (ngn). Ey nogon Fänta må, förspean ell’ belackan. CupVen. B 1 b (1669). —
(II B) -SPEJA; -ning o. -are, se avledn. [jfr ä. d. forspejde, -speye, -spe, mnt. vorspēen] (†)
1) speja. The bodhscap som Iosua til at förspeya vthsendt hadhe til Ieriho. Jos. 6: 25 (Bib. 1541; Bib. 1917: bespeja Jeriko).
2) utspionera, spionera på (ngn l. ngt). GR 12: 163 (1539). Hemmeligen förspeije huadt ther seyss både åm ett och annett. Därs. 19: 222 (1548). Inge Tartare skall man tillstädia at låta draga kringh om landhet, hwilke .. förspeija och förkunskapa the Christnas Konungarijke. Lagförsl. 548 (c. 1606).
Avledn. (†): förspejare, m. till FÖR-SPEJA 1 o. 2: spion. GR 12: 163 (1539). Chesnecopherus Skäl Aaa 3 b (i handl. fr. 1598).
förspejning, f. (-spening 1543) till FÖR-SPEJA 1 o. 2: spioneri. Then förspeijning som her fferdinandus haffuer i thetta forlidna år hafft in vdj Danmark. GR 4: 377 (1527). Därs. 15: 537 (1543). —
1) teat. till I 2: kortare dramatisk dikt l. prosastycke som utgör en inledande, relativt självständig del av ett större drama, prolog; ngn gg: förpjäs. AntecknSaml. 224 (1684; ur teateraffisch). Till förspel gafs ”Kung Renés dotter”. Wallin Bref 307 (1849). Förspelet (i ”Gustaf Adolf i Tyskland” av Beskow), hvars scen är Stockholm, låter oss skåda motsatsen mellan Gustaf Adolfs beslutsamhet och Oxenstiernas tvekan. Wirsén i 3SAH 11: 206 (1896).
2) mus. till I 2: instrumentalspel som inleder ett musikstycke; i sht om preludium l. introduktion, ngn gg äv. om uvertyr. Herr Hæffner hade gjort (de sv. folk-)melodierna en tjenst dermed, att utelemna sina för- och efterspel. Euterpe 1: 17 (1823). Förspelet (till Wagners Meistersinger) väckte ej mycket bifall. NordMusiktidende 1886, s. 8.
3) till I 2, bildl.: händelse o. d. som utgör inledning till en följande händelse; förebild (för ngt). Thessa tree wisa mäns aff Österlanden kallelse .. (är) itt förspel til then stora och almenneliga alla Hedningars kallelse. PErici Musæus 1: 109 a (1582). Förspelen till den stundande revolutionen. 2NF 18: 639 (1912).
-SPELA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning. [jfr d. forspille, mnt. vorspelen, t. verspielen]
1) till II 1 a ϑ: gm spel göra sig av med l. förlora (ngt).
a) (numera knappast br.) med avs. på pänningar o. d. l. insats i spel: bortspela. GR 17: 18 (1545). Runeberg 6: 158 (1832). Östergren (1924). särsk. bildl.: (sätta ngt på spel o.) förlora (det), förspilla. PErici Musæus 2: 206 b (1582). Philippus (dvs. Filip II av Spanien) sielff .. bekiände, at han vthi Krijget emoot Nederländerne hade 564. Millioner Ducater förspehlat. Brask Pufendorf Hist. 66 (1680). När I med fredsidyller, hvilka söfva, / Hardt nära landets själfbestånd förspelat. Wirsén Ton. 291 (1893). Jfr: Förspela en rättegång. Schultze Ordb. 4774 (c. 1755). särsk. (†) i uttr. giva förspelt, giva upp spelet, anse (ngt) ss. förlorat. Schultze Ordb. 4774 (c. 1755).
b) (†) gm felaktigt l. oriktigt spelsätt förlora en fördel l. ett kort l. ett spel o. d. Weste (1807). Man kan på visst sätt skylla B, att han sjelf förspelt sitt Spel. Düben Talism. 2: 39 (1817). Lundequist KonstenSpela 1: 26 (1846).
2) (†) till II 1 a ν: avyttra (ngt) gm spel l. lotteri; bortlotta. (Ryttmästare O. W. v. Braunjohan) lät i Saxen förspela (en häst). KKD 10: 90 (1707).
4) (numera knappast br.) till II 1 c β, refl.: begå misstag i (kort)spel, spela oriktigt. Weise 1: 97 (1769). Almqvist AMay 43 (1838). Östergren (1924). —
(II B) -SPENDERA. (†) spendera. ÅngermDomb. 1647, s. 135. särsk.: förslösa. (Pänningarna) förspenderar han på skiökor. Swedberg Cat. 691 (1709). —
(I 1 c β) -SPIKA3~20, v.1, -ning. spika för; såväl med obj. betecknande det som spikas framför ngt som med obj. betecknande den öppning o. d. framför vilken ngt spikas; nästan bl. i p. pf. o. (i skriftspr.) i pass. EkenäsDomb. 1: 81 (1644). Snart hade vi brutit loss alla förspikade bräden. TurÅ 1892, s. 108. Fönstergluggarna förspikades stadigt med papp. ONordenskjöld i Antartic 1: 190 (1904). —
(II B o. II 1 a α) -SPIKA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2 [jfr t. verspiekern] skeppsb. med avs. på fartyg, urspr.: beslå med spikar; numera, i sht med avs. på mindre båt vars spikar börja bliva osäkra: förse (fartyg) med nya spikar (utan borttagande av de gamla). Röding SD 34 (1798). TIdr. 1882, s. 43.
Spalt F 3209 band 9, 1927