Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRSTÅNDARE, m.; best. -en; pl. = (-arer Rudbeck Atl. 1: 632 (1679)).
Ordformer
(-stand- 1521—1526. -stånd- (-stond-) 1522—1728. -stend- 1537)
Etymologi
[fsv. forstandare, -stondare, -stendare, efter resp. av mnt. vorstender; jfr t. vorsteher; till FÖR-STÅ, v.1 — Jfr FÖRESTÅNDARE]
(†)
1) person som står i spetsen för ngt (en institution, ett företag o. d.), föreståndare (se d. o. 1), ledare, chef; ofta: förvaltare, syssloman; kyrkvärd (jfr FÖRESTÅNDARE 1 b). Lincöp: Domkirkes Förstandare. GR 1: 4 (1521). Templens förstondare. Apg. 5: 24 (NT 1526). The fattiges förståndere. GR 20: 367 (1549); jfr FÖRESTÅNDARE 1 c. En .. Capiten Abraham von Schröer .., som .. påtagit sig att wara kyrckiones förståndare (dvs. kyrkvärd). VDAkt. 1705, nr 307. Swedberg Schibb. 247 (1716). — särsk. om riksföreståndare, landshövding o. d.; jfr FÖRESTÅNDARE 1 d. Göstaff Ericsson .. Sweriigis forstandere. GR 1: 5 (1521). Landzens förståndare på konnung Aretes weghna. 2Kor. 11: 32 (NT 1526; Bib. 1541: Landzhöffdingen). Rudbeck Atl. 1: 632 (1679).
2) förmyndare, målsman; jfr FÖRESTÅNDARE 2. Hennes barn, theris molssmend oc forstondare. GR 6: 140 (1529). Därs. 14: 415 (1542).
Avledn.: FÖRSTÅNDERSKA, f. (†) till 1: föreståndarinna, förestånderska; särsk. om husföreståndarinna o. d. Stiernhielm Vgl. 102 (1663). SAgrell (1711) i KKD 5: 354.

 

Spalt F 3272 band 9, 1927

Webbansvarig