| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRÖVA förø4va l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förö´fva Weste; förö`va Dalin), v.2 -ade. vbalsbst. -AN (knappast br., Lundström (1870)), -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749)), -NING (numera knappast br., BtHforsH 1: 110 (1647), Dalin (1852), Östergren (1924; angivet ss. sällsynt)); -ARE; -ERSKA (tillf., Östergren (1924; angivet ss. sällsynt)).
1) (†) utöva (makt, rättighet, ämbete, syssla); förrätta (gudstjänst o. d.); bedriva (studier o. d.). Emporagrius ATuresson B 4 b (1647). (Att läkaren) till det ringaste Sex åhrs tijdh .. sin praxin medicam .. föröfvat hafver. Hjelt Medicinalv. 1: 11 (i handl. fr. 1663). (Han får) allenast ståå inom kyrkiodöran i Gz huuss när Gz tiensten föröfas VDP 1678, s. 9. Academier, hwar uti både andelige och wärldzlige studier föröfwas. Holm NSv. 12 (1702). Denna Vicarien föröfvar all den makt, som en Guardian äger. Eneman Resa 2: 231 (1712). Bælter Cerem. 264 (1760).
2) (†) utföra; bringa (ngt) till utförande l. värkställighet; utveckla, ådagalägga. (Moskovitens) emot begge (dvs. Sverge o. Polen) föröfvade högmod och blodige krigztörst. HT 1912, s. 119 (1656). Hade .. (en mandråpare) then tiden (då Guds profeter dräptes) lefwat, så hade han ingen försyn hafft at föröfwa sitt mordiska hierta ock så på them. Swedberg SabbRo 312 (1689, 1710). Thär (dvs. i Balders hage) föröfwade the Hedniske en stor nitälskan, så at ingen skulle thär giöra någon skada. Peringskiöld MonUpl. 123 (1710). — särsk.
a) i uttr. föröva ett exempel, statuera ett exempel. Hwilket förskräckeligit exempel .. man skal föröfwa uppå honom. Österling Ter. 1: 397 (1699).
c) med avs. på sång: utföra. Om lögerdagen kl. 9. .. exercerade (han i skolan) then sång som om söndagen j kyrckian föröfvas skulle. VDAkt. 1680, nr 181.
3) [eg. specialanv. av 2] med avs. på ngt otillbörligt: utföra, värkställa, göra, begå, göra sig skyldig till; bedriva, förehava; numera särsk. med obj. betecknande våld l. våldsamheter l. grymheter l. (grovt) brottslig(t) handling l. beteende o. d. Föröva ett mord. RP 5: 9 (1635). Föröfwat brott i tiensten. Verelius 227 (1681). Åsynen af de stränder, där odådet föröfvats, var honom outhärdlig. Rydberg RomD 68 (1877). Vad av sådana människor i hemlighet förövas, därom är det skamligt till och med att tala. Ef. 5: 12 (Bib. 1917). — särsk.
a) i förb. med prep. (e)mot (jfr d), förr äv. på, i sådana uttr. som föröva misshandel, våld, våldsamheter o. d. (e)mot ngn resp. föröva våld, förtryck, njugghet, ett okristligt skinnande o. d. på ngn. Thet förtryck, hvilket .. panthafvarne .. skola på Almogen föröfva. 2RARP 5: 202 (1727). Påfviska Clericiet .. föröfvade .. på the fattiga i Riket ett ochristeligit skinnande. Nehrman JurCiv. 115 (1746). Hagberg Shaksp. 2: 202 (1847). Föröfvas af .. (befälhavaren) emot någon af besättningen grof misshandel. SjölFinl. 1873, § 62. — särsk.
α) (†) i uttr. föröva (en) oförrätt l. otro(het) emot ngn. (Hans) förövada oförrätt emot mig. Läktorn 17 (1678). Humbla Landcr. 98 (1740). Hallenberg Hist. 4: 538 (1794; möjl. efter handl. fr. 1616).
β) (†) i uttr. föröva sår o. d. på ngn, tillfoga ngn sår. Såsom Volenteuren Johan Sunasson icke kan neka till dhe blesseurer och såhr han föröfuat på bonden Anders Bengtson. VRP 1693, s. 43.
b) (†) med obj. betecknande underslev, olaga handel l. export, ocker o. d. RP 6: 49 (1636). RARP 4: 242 (1649). Ryska bönder hade i Finland föröfvat en oloflig timmerutförsel. Adlerbeth Ant. 2: 172 (c. 1815).
c) (†) med obj. betecknande lättfärdighet, ogudaktighet, avguderi, skrymteri, fylleri, svärjande o. d. Lars Amundson och Oluf Erikson hafua föröfuat en grufulig suordom och banskap i förledin hööand. Murenius AV 289 (1654). Johansson Noraskog 3: 439 (cit. fr. 1674). Et skrymteri .., som mitt i ogudaktigheten föröfves. Posten 1769, s. 1013. Schartau UtkPred. 12 (1798).
d) (†) med avs. på okvädinsord, smädelse o. d.; vanl. i förb. med prep. (e)mot (jfr a): framkomma med (ngt) emot (ngn); använda (ngt) mot (ngn). Hr Lars Wallander, beswärer sigh öffuer Dn. pastorem i Skiön, att han haffuer widh Lagha tingh för öffuat månge olijdhelige ordh emoot sigh. HärnösDP 1661, s. 64. Humbla Landcr. 137 (1740).
e) (†) i uttr. föröva ett fel, ett missbruk o. d. HSH 6: 99 (1658). Såvida denna colik vanligen är habituell har vid dess behandling .. ett högst skadligt missbruk föröfvats. Hwasser Colik 41 (1837).
4) (†) praktisera, bruka. Effter föröfwat wahna. LReg. 433 (1662). Emedan sådanna fästninger (dvs. trolovningar) intet hafwa warit föröfwade ther iagh tillförna warit. VDAkt. 1684, nr 224. Tro mig, han lägger bort den osed han föröfvat. Remmer Theat. 1: 237 (1814).
Spalt F 3612 band 9, 1928