Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GAMBA gam4ba, äv. 32, r. (l. f.); best. -an; pl. -or ((†) -er Walde Krigsb. 2: 31 (cit. fr. 1655: fiolegammer), 1822).
Ordformer
(gambe 1822—1846. gammer, pl. 1655 (: fiolegammer). Anm. Tidigare är i sv. det oförkortade uttr. viola (fiol) di gamba (se VIOLA))
Etymologi
[jfr eng. gamba, d., t., fr. gambe; förkortat av it. viola di gamba, eg. ”benfiol”, av it. gamba, ben; jfr BRATSCH]
mus.
1) hist. (i sht under 1600-talet o. början av 1700-talet användt) vanl. sexsträngat violoncelliknande stråkinstrument som den spelande höll mellan sina knän. ConvLex. (1822). Jeanson (o. Rabe) 1: 195 (1927). — jfr BAS-, DISKANT-GAMBA m. fl.
2) i orgel: (i manual förekommande, vanl. 8 fots) labialstämma med klang som imiterar stråkinstrument (urspr. o. eg. gamba i bet. 1). ConvLex. (1822). Hennerberg (o. Norlind) 1: 117 (1912).
Ssgr (till 2; mus.): A (†): GAMB-STÄMMA, se B.
B: GAMBA-STÄMMA, r. l. f. (gamb- 1850. gamba- 1850) = GAMBA 2; äv. (föga br.) i sht i pl., sammanfattande benämning på stämmor vilkas klang liknar gambans. Drake Töpfer 119 (1850). Därs. 134.

 

Spalt G 75 band 10, 1928

Webbansvarig