| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GENIUS je4nius l. (i bet. 1, i bet. 1 b nästan alltid) GENIE je4nie, sbst.3, m.||ig.; best. genien; pl. genier.
1) (i sht i fråga om antika, särsk. romerska föreställningar l. förh. l. i vitter stil, urspr. med hänsyftning på dessa föreställningar) övernaturligt väsen som ledsagar (o. skyddar) människan hela livet igenom o. bestämmer hennes handlingar o. öde l. som på motsvarande sätt är knutet till en viss plats l. institution l. ett visst område l. folk l. tillstånd o. d.; skyddsande; jfr FYLGJA 1; äv. i allmännare anv., dels: (godt l. lyckobringande) andeväsen av lägre ordning, ande, demon (se d. o. 1), dels ss. bl. poetisk personifikation; äv. bildl. om person; äv. i överförd anv. (se b). Thet synes sielfwa Naturens Genius hafwer warit Auctor thertil (dvs. till Aristoteles’ värk om världen). Spegel GW 8 (1685). (Luften) så väl som de öfrige Elementer har sina genier. SP 1779, s. 1185. Sömnens Genius. Stagnelius (SVS) 3: 336 (c. 1820). Han var en riktig hungrens genius. Hagberg Shaksp. 3: 328 (1848). Filosofiens genius bär ingen prunkande drägt. Wikner Lifsfr. 1: 8 (1864). En ö det fins i fjerran eter, / .. hon bebos af genier små. Wirsén NDikt. 177 (1880). Må din genius / gå vaknare på vakt än min har gjort! VLitt. 1: 145 (1902). Nilsson PrimRel. 98 (1911). Icke ens bland finnarnas otaliga genier med namn på -tar nämnes någon enda genie för skidan. KBWiklund i PåSkid. 1928, s. 28. särsk. närmande sig 3. En hvar kan icke bli en Genius, på säkra vingar stigande mot ljuset. Tegnér (WB) 3: 95 (1820). Anm. Ss. tillfällig feminin motsvarighet till genius i denna bet. förekommer genia je4nia. Är Ipsaras Genia du? Ipsaras Nymf, / Som vänligt .. helsar mig? Almqvist Törnr. 1: 138 (1839). Ossiannilsson Hem. 141 (1915). — särsk.
a) i uttr. (en persons, en institutions o. d.) goda l. onda genius, ngns goda l. onda ande (se ANDE IV f). Den mannen (dvs. Askelöf) är Styrelsens onde genius. Liljecrona RiksdKul. 166 (1840). En önskan, att konungens goda genius i afgörandets ögonblick måtte vaka öfver honom. De Geer Minn. 2: 183 (1892).
b) konst. i överförd anv. om de bilder (vanl. barn- l. kvinnogestalter, ofta bevingade) vilka i den bildande konsten användas för att framställa genier; oftast förkroppsligande döden l. livet l. sömnen l. poesien l. inspirationen o. d. En .. praktfull trappa .., ornerad med .. genier af bronz, som uppbära gaslyktorna. Thomée IllSv. 51 (1866). 2NF 9: 930 (1908).
2) (†) (ngns l. ngts) innersta väsen l. individualitet, individuell läggning l. karaktär l. natur l. anda, kynne, skaplynne; numera bl. (i vitter stil) i inskränktare anv.: individuell konstnärs- l. diktarbegåvning (stundom förbunden med en mer l. mindre starkt framträdande föreställning om personifikation); jfr GENI, sbst.1 2 (o. 5). At hans (dvs. Kartagos) genius mehra til Köphandelen och Seglationen hafwer warit inrättad, än som til Krijgh och Wapenskiffte. Brask Pufendorf Hist. 14 (1680). Almqvist Hind. 242 (1833). Författarens egentliga innersta, hans genius. Atterbom PhilH 109 (1835). Den naturliga genius, som hos ett folk öfvergår från slägte till slägte. Snellman Stat. 25 (1842). Det är framför allt tre dikter, som .. afspegla Nicanders egen genius. Wirsén i 3SAH 7: 72 (1892). Hans (dvs. tonsättaren JPEHartmanns) genius ej lät sig af åren betungas. Flensburg Sång. 9 (1901, 1915).
3) (i vitter stil, numera föga br.) konkret: geni (se GENI, sbst.1 6), snille. Tegnér (WB) 3: 227 (1819). Jag är .. medveten om att jag icke är en genius af högre ordning. De Geer Minn. 2: 299 (1892). En genius var .. den man (dvs. Perugino), som kunde utöfva så stort inflytande .. på Rafael. Wirsén i PT 1905, nr 185 A, s. 3.
Spalt G 232 band 10, 1928