| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GENOMFART je3nom~fa2rt, r. l. f.; best. -en; pl. (numera bl. i bet. 2) -er.
1) förhållande(t) l. möjlighet(en) att fara gm ett område (ett land, en ort o. d.) l. en passage (sund, pass o. d.) på väg mot ett därbortom liggande mål; i sht i fråga om regelbunden trafik l. med tanke på att den väg som begagnas mera allmänt trafikeras; jfr DURK-FART 1. Linc. (1640; under transmissio). (Danskarna hava i Brömsebro medgivit) obeswärat och omolesterat genom fahrt och seglatz genom Öresund och Belt. RARP 4: 24 (1645). Fahlu Stadz Borgerskap blifwer förmeent genom farten igenom Gefle Stadh. PrivBergsbr. 1649, 8: M 1 a. Södra Stäket skulle öppnas till genomfart äfven för större fartyg. Carlson Hist. 6: 127 (1881). Svensén Världsv. 45 (1908). (†) Det var mig oändel. okärt att vid 2:ne genomfarter i Borgo ej träffa Er. UrFinlH 204 (1812). — särsk. (†) i förb. med av prep. av inledd l. av en gen. bestående bestämning angivande det område osv. som passeras. Grödans förolämpande vid Åkrars, Ängars och Giärdens igenomfart. Berch Hush. 137 (1747). Efter genomfarten af Öresund .. öppnar sig Östersjön. Geijer Häfd. 9 (1825).
2) (i sht i fackspr.) konkret, om ställe (väg, öppning, sund, kanal, portgång o. d.) där man kan komma fram genom ngt l. mellan olika föremål, passage; jfr DURK-FART 2. Block MotalaStr. 33 (1708). Jag gaf (Englands kung) det rådet, at man skulle göra en damm genom Canalen, och allenast inrätta en liten genomfart vid Ön Wicht. Weise 1: 27 (1769). Bottenvåningen i samma flygel, der, utom genomfart för vagnar .., skola anordnas butiker. TT 1881, s. 76. I (militär) bro, som byggts öfver trafikeradt vattendrag, anordnas genomfart, som skall kunna hastigt öppnas och slutas. 2NF 4: 289 (1905).
-LAND. Sveriges glesa befolkning, dess afsöndrade läge, i följd hvaraf det saknade fördelen af att vara ett genomfartsland för andra länders trafik. LfF 1883, s. 217. Rig 1918, s. 16. —
-ORT. Sturzen-Becker 1: 188 (1911). Toro .. äger betydelse som handelsplats och som genomfartsort för de flesta elfenbenskaravaner. Rosen Kap 180 (1912). —
-TÅGVÄG~02, äv. ~20. järnv. sådan sammanhängande infarts- o. utfartstågväg som befares av tåg, utan att detta gör uppehåll. SJFörf. Särtr. 2, s. 17 (1924). —
Spalt G 255 band 10, 1928