| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GESTIKULERA ʃäs1tikule4ra, äv. -kɯ-, i Sveal. äv. -e3ra2 (schässtikulèra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
göra (livliga) gester l. åtbörder; uttrycka sig gm gester; förr: göra konster, bedriva gyckel. Under ivrigt gestikulerande. Sit och gesticulera med Fötterna, Hornbagge! Karlson ÖrebroSkolH 3: LVII (i handl. fr. 1636). SP 1780, s. 906. Gestikulerande att man skulle sätta ned .. (båren) på marken och göra plats för hans fotografering. Berg Krig. 67 (1915).
1) gestikulering, sätt att gestikulera; åtbördsspråk; förr: ”konster”, gyckel. Swedberg Schibb. 273 (1716). DA 1825, nr 45, s. 4. Noreen VS 1: 13 (1903).
2) (numera föga br.) i pl., konkretare: gester, åtbörder; förr (jfr 1): gyckelspel, överdrivna gester; äv. bildl. De så kallade Gestus, Later och åtbörder .. må ej vansläktas til gesticulationer. Rydén Pontoppidan 305 (1766). Med häftiga, dock värdiga gestikulationer inför ett vördadt publicum. Geijer I. 6: 446 (1846; bildl.). Hans skratt var .. åtföljdt af lifliga gestikulationer. De Geer Minn. 1: 36 (1892). —
GESTIKULATÖR, m. (†) person som gestikulerar. Pfeiffer (1837). Man fick ofta höra honom (dvs. Svante Hedin) yttra, då någon komplimenterade honom för utförandet af en roll: ”Ah bah! Mina kamrater ä’ konstnärer — jag är endast en gammal glad garçon och gestikulatör!” Hellander Teat. 122 (1898).
Spalt G 346 band 10, 1928