| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GILJA jil3ja2, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE; -ARE (se avledn.); jfr GILJE (se avledn.).
(numera bl. i arkaiserande l. poetiskt spr.)
1) söka vinna ngns kärlek, söka få ngn till äkta, uppträda ss. friare; förr äv.: locka till älskog; ofta med prep. till, numera sällan för; äv. abs.; förr äv. med direkt obj.; jfr FRIA, v.2 1. Gilliade han henne i vintrar, / Och gilliadh’ han henne i två. SvForns. 1: 241. 2Saml. 9: 162 (1569). Gillia kan han (dvs. Astrild), och gildra med list. Stiernhielm Herc. 176 (1658, 1668). Hos henne fans visserligen icke den ursprungliga omedelbarheten, när Faust giljade henne. Lysander Faust 103 (1875). De två kvinnornas giljande till samme man. GHT 1894, nr 35 B, s. 1. På den tid, då han giljade för den nu döda kvinnan. Östergren (1924). — särsk.
a) (†) med sakligt subj. Half-bare brösten. / Gilliand’ i lönliga wijs, och puffandde, pyste til älskog. Stiernhielm Herc. 27 (1648, 1668). Åtbörder och ögnekast, som uttydde deras gilliande böyelser. Dalin Arg. 1: nr 29, s. 7 (1733).
b) (†) i överförd anv., i fråga om djur. Diwr dantza, spela och gilja (i sommartid). Wivallius Dikt. 104 (c. 1642). Stagnelius (SVS) 3: 109 (c. 1817).
α) med nära anslutning till huvudbet.; jfr FRIA, v.2 1 a α. Gilia effter dygd, deielighet och godz, bedrager mongen man. SvOrds. A 7 a (1604). (Småningom) började (han) att söka hennes (dvs. hustruns) sällskap och gilja till hennes gunst. Lönnberg Holmfr. 12 (1895). — jfr (†): Min Wen om tu tänker at gilia tig til någon Ähra, / The Törnen frå Roser åtskilia måste tu först lära. Arvidi 189 (1651).
β) allmännare: (på ett inställsamt sätt) söka vinna (ngt), fika efter (ngt); jfr FRIA, v.2 1 a β α’. Jo, du bör Ärans Folk från präktige tiggare skillja, / Som för en enskylt vanskelig vinst hos Gudarna gillja. Dalin Arg. 1: 55 (1733, 1754). Fåfängan giljar efter det (dvs. andras erkännande). Rydberg FilosFörel. 3: 281 (1878). Gilja .. till allmänhetens gunst. Östergren (1924).
2) anhålla om (ngns) hand, begära (ngn) till äkta, i förb. gilja till (ngn); äv. abs.; jfr FRIA, v.2 2. Stolts Margareta sitter i högan lofts sal, / Herr Heimer han till henne giljar. SvFolkv. 1: 242. En unger Karl som täncker til at gillia / Ok taa sig Maka. Lucidor (SVS) 321 (1673). O! Yngling. Du. Som. Gilja. går. Välg. Icke. med. Tilslutna. Ögon. Wallenberg Gal. 192 (1771; uppl. 1921). Bååth Gudrun 160 (1900).
GILJARE, m. (numera bl. i arkaiserande l. poetiskt spr.) till 1 o. 2: friare. Stiernhielm Cup. 8 (1649, 1668). Wallenberg Gal. 197 (1771; uppl. 1921). Giljaren, yr af nattens doft. Stjerne Sol 21 (1906). jfr MED-GILJARE. särsk. (†): älskare. Dalin Arg. 1: 187 (1733, 1754). Weste (1807; angivet ss. föråldrat).
-färd. friarfärd. Guld är godt att hafva / uppå giljarfärden. Tegnér (WB) 5: 73 (1825). Tegnér Farf. 103 (1900).
-konst. (†) Ware tig befalt then härlige Lärare Naso, / I sijn Gilliare-konst. Stiernhielm Herc. 135 (1648, 1668; om Ovidius’ Ars Amatoria). Gilliare konsten lähres snart. Grubb 250 (1665). Hagberg Shaksp. 11: 206 (1851).
-ärende. Salberg Gr. 6 (1696). Trenne bonddrängar, som plägade i giljar-ärenden besöka pigorna hos en fanjunkare. GotlLT 1853, nr 9, s. 2. —
GILJE, n. (gilge) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, föga br.) frieri (se d. o. 1). Ej häller rodde Olle till gilge i sin snipa, men det troddes, att där gick biljetter dem emellan. Molin ÅdalP 43 (c. 1895).
Spalt G 395 band 10, 1928