Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GITTA jit3a2, v. gitter40, gitte32 l. gittade l. gat ga4t (pl., föga br., gato ga3tω2), gittat.
1) förmå, kunna, vara i stånd; orka.
a) (numera nästan bl. i lagspr. l. arkaiserande) med inf. (vanl. utan att). Hann är en suak och gamal man och giter ecke mykit brytes medt ostÿrugt folk. GR 5: 157 (1528). Vil moder them (dvs. barn i upplöst äktenskap) til upfostran taga; pröfve tå Domaren, om hon them förestå gitter. GB 5: 3 (Lag 1734). Hvad materien .. i och för sig sjelf är, en fråga, som sjelfve Newton ej gittat upplösa. SvLitTidn. 1817, sp. 534. Därest han ej gitter styrka, att (osv.). SFS 1905, nr 36, s. 29. Wulff Leopardi 104 (1913; arkaiserande).
b) (†) med p. pf. n. Jag hafuer så ondt i hofwud, / iag gitter eij lemmarna rördt. PolitVis. 169 (c. 1525). Lagförsl. 16 (1609).
d) i underordnad bisats i abs. anv. (utan obj.); numera nästan bl. (i sht i skriftspr.) i uttr. bäst (förr äv. det bästa) ngn gitter o. d. (numera ofta anslutande sig till 3). BtÅboH I. 13: 172 (1638). (Man) måste (om man icke har barnhus) .. låtha sådanne (barn) sin födo sökia, som dhe bäst kunna och gitta. HSH 31: 195 (1664). Deruppe, deruppe en domare sitter, / försvara dig, bleknade, om du gitter. Tegnér (WB) 2: 203 (1816). I Sverige fingo riksråden och tronföljaren draga omsorg om de allmänna ärendena, bäst de gitte. Malmström Hist. 3: 150 (1870). Nils och jag talade riksspråk så godt vi gat. TurÅ 1908, s. 206.
e) (†) närmande sig bet.: må. (Man skall förlita sig på Guds sons ord) intet twiflandes, .. at thet iw är wist, ä huru olijkt thet ock gitter syyns för menniskios vnderstånd. LPetri 2Post. 305 a (1555).
2) (†) vilja, hava lust till; önska; ofta svårt att skilja från 3. Ath then menigeman icke gaatho höra tiigh nempnas. GR 2: 73 (1525). Frossa och äta gitter jagh wäl. Brasck TyKr. I 3 a (1649). Men aldrig gittade hon höra, att hon var qvinna, utan klädde sig i karlakläder. Fryxell Ber. 1: 57 (1826). Sjelfsvåldig hon gör hvad hon gitter. Nyberg 3: 50 (1842). — särsk. med p. pf. n. Thet heliga Euangelium gita the (dvs. de påviska) hwarken hördt eller seedt. LPetri 2Post. 318 b (1555). Gitter man bijdt, så får man smijdt. Grubb 254 (1665).
3) anse (ngt) vara mödan värdt, bry sig om; numera i sht: idas, vårda sig om (att göra ngt), (kunna) förmå sig till (att göra ngt), ”orka”; numera i sht med inf. (oftast utan att) o. vanl. i nekande l. frågande sats; stundom närmande sig bet.: hava lust till (jfr 2). Migh förundrar at thetta Synodi Fäder hafwa gitt om så ringa Saak ställa Decreter. Schroderus Os. 1: 557 (1635). I Swerige kunna fremmande inwånare nyttia hägn och alt gott i fast mong åhr; gitta doch icke ens lära eller tala landets språk. Swedberg Schibb. c 3 a (1716). Och dermed är Balladen all, / Och gråte den som gitter. Lenngren (SVS) 2: 92 (1793). Men jag icke längre gitter / Fiska rim i sinad elf. Snoilsky 1: 55 (1869). (Han) var så trött, att han inte gitte vända på huvudet. Lagerlöf Mårb. 132 (1922). — särsk. (föga br.) med obj. Konungen, vreder och yyr, gitter ey hvart (dvs. varken) böön eller uursecht. UHiärne Vitt. 130 (1665). Hon gitte ej mera trall och sång. Tigerschiöld Dikt. 2: 47 (1891).
4) (i Norrl., bygdemålsfärgat) vara tvungen, måste. Lind (1749). Figge George .., som jag gatt köra i väg från kontoret. Högberg Utböl. 1: 80 (1912).
Spalt G 439 band 10, 1928