Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLOP glω4p, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(glo(o)p 1569 osv. glo(o)per 1645—1832)
Etymologi
[fsv. gloper, motsv. nor. dial. glōp, m., svalg, isl. glópr, ”fåne”; av en stam glōp-, gapa (jfr GLOPA, v.1), i avljudsförh. till sv. dial. (Norrl.) glap, öppning, hål, glapa, vara öppen, stå på glänt (Västerb.), vara talträngd (Östergötl.), samt isl. afglapi, ”fåne”; besläktat med GLAPPA, GLOPPA o. GLÅPA]
(ngt vard.) eg.: person som står o. gapar o. ser dum ut; oerfaren o. inbilsk ung man; spoling; slyngel; pojklymmel; ung ”flabb” (se FLABB, sbst.1 2). En vnger gloop. 2Saml. 9: 162 (1569). Någor vnger glop, som aldrig warit vth / Vhr gården, och eij sedt vth om sin ladeknut. Spegel OPar. 49 (1705). Arvid Nilsson hade öfvergifvit skolkammaren och var nu en världslig och sprättig glop, som .. uppträdde i pluderhåsor. Rydberg Vap. 23 (1891). Skall du, unga glopen, ge råd åt oss, som voro män, långt förrän du föddes! Nordström Borg. 114 (1909). — jfr LÖJTNANTS-, POJK-GLOP m. fl.

 

Spalt G 580 band 10, 1929

Webbansvarig