Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLUFFA gluf3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(gluff- 1821 osv. gloff- (glåff-) 1821—1876)
Etymologi
[sv. dial. gluffa, gloffa; jfr nor. dial. gluffa, småhosta; urspr. sannol. ljudhärmande bildning; jfr GLUFFA, v.1]
(starkt bygdemålsfärgat, föga br.) om svin: frambringa ett läte som påminner om ljudförbindelsen ”gluff”; jfr GRYMTA. Så länge Åsnan yar, Galten gluffar. MarkallN 2: XII (1821). LAT 1876, s. 306.
Ssgr (i folklivsskildringar): A: GLUFF-SO. (gluffe- 1898) = GLO-SO. SvFmT 10: 165 (1898). —
-SUGGA. (gluff- 1916. gluffe- 1899—1913) = GLO-SO. EWigström i Landsm. VIII. 3: 173 (1899). I folktron fortlever denna svingestaltade växtlighetsgudom under namnet gloson eller gluffesuggan. Fornv. 1913, s. 217. Månsson Rättf. 2: 9 (1916).
B (starkt bygdemålsfärgat): GLUFFE-SO, -SUGGA, se A.

 

Spalt G 590 band 10, 1929

Webbansvarig