| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLUNKA gluŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Schück FUpsala 107 (cit. fr. c. 1650)), -ANDE; jfr GLUNK.
1) (vard.) i hemlighet tala (om ngt) man o. man emellan; viska; göra antydningar (om ngt); numera nästan bl. i förb. med prep. om l. (numera mindre br.) med obj. bestående av att-sats l. obest. pron. l. det, detta o. d.; särsk. i uttr. det glunkas l. man glunkar om, höra glunkas om o. d. AOxenstierna 2: 156 (1614). Man glunckar om Ryska penningar, som skola vara komne i Rijket. Gyllenborg Vill. 13 (1721). Jag tyckte mig höra något sådant glunkas i går. Wetterbergh Altart. 207 (1848). Mycken ruttenhet, om hvars tillvaro man .. stundom hört ett och annat glunkas. GHT 1897, nr 252 A, s. 2. Det glunkades, att han utan tvivel skulle uppställas som arbetarnas kandidat vid det förestående riksdagsmannavalet. Sjödin StHjärt. 72 (1911). — särsk.
a) i numera obr. konstr. (jfr b). Glunkade ock gemene hopen, sig väl vara nögd, hvad Gud och Öfverheten behagar här utinnan at göra, men torde sig eij fritt ijttra för Hr Rijttmästaren skull. VDAkt. 1720, nr 223. Hennes tillstånd (började) nu genom tjänstefolkets otrohet glunkas. Tersmeden Mem. 6: 3 (1784).
b) (†) övergående i bet.: påstå. Dock ljkwäl tör iag ej bifalla Läran thenna, / At the (dvs. stjärnorna) ä jdel Eld, som någre Græker glunka. Spegel GW 153 (1685).
2) (†) yttra missnöje, knorra, morra, grymta; äv. i uttr. glunka missnöje, ondt, illa, yttra missnöje o. d., äv. opers.: det förspörjes missnöje. Effter thz ther glunckar ond ibland bönderne om thet knechttarnne till then Kexholms Reese nu wpburidt haffue. UrkFinlÖ I. 2: 183 (1597). Follket glunckar ille. OxBr. 10: 269 (1622). Man glunkade visserligen ibland något missnöje. Wingård Minn. 1: 73 (1846). — jfr: Glunkar och her iblandt böndernne sälsijnn snack atthe ike welle sig wpreese adt göre moottstondh den förrädere hopen. UrkFinlÖ I. 2: 15 (1597).
Spalt G 592 band 10, 1929