Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLUFSA gluf3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (Dalin (1852)); jfr GLUFS.
Ordformer
(glufs- 1773 osv. glofs- 1747)
Etymologi
[sv. dial. glufsa, glöffsa; jfr nor. dial. glufsa, glyfsa; antingen s-avledn. av glŭp-, p. pf.-stammen i GLUPA, eller ljudhärmande bildning; jfr GLUFFA, v.1—2]
(starkt vard.) äta glupskt, sluka (i sig); jfr GLUFFA, v.1; särsk. i förb. glufsa i sig10 4 0. Linné Vg. 62 (1747). Sahlstedt (1773; angivet ss. vard.). Högberg Jim 64 (1909).
Avledn.: GLUFSIG, adj. (starkt vard., föga br.) som slukar (i sig) maten. Kindblad (1871; angivet ss. vardagsuttr.). Östergren (1925; angivet ss. ”sälls. vard.”).

 

Spalt G 590 band 10, 1929

Webbansvarig