| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLUPA glɯ3pa2, v. -ade, äv. (starkt bygdemålsfärgat) -er, glöp glø4p l. glupte glɯ3pte2, glupit glɯ3pit2 (Lundell (1893; angivet ss. folkmål), Strömberg Tjuvp. 31 (1916: glupte, ipf.)). vbalsbst. -ANDE; jfr GLUP, sbst.1—2
1) (i ålderdomligt spr.) gapa, spärra upp munnen l. gapet (i sht efter rov o. d.). Bullernæsius Lögn. 145 (1619). Straxt rusade ulfven fram, och glupade stort. SvFolks. 235 (1844). Mytens Grottekvarn är flyttad in i verkligheten. Det är icke endast kroppsarbetarnes lif hon kräfver. Hon glupar lika girigt öfver alla. Rydberg Dikt. 2: 94 (1891). — särsk. i uttr. glupa efter ngt, gapa efter ngt (för att uppsluka det). Beijer Vitt. 361 (1694). En vidrig krokodil, som glupar efter ett flytande lik. Svensén Jord. 235 (1885).
2) (†) i uttr. glupa i ngt, slita i ngt med tänderna; äv. bildl. Spegel GW 223 (1685; bildl.). Biörnen, Warg och Räf i rofwet wilja glupa. Dens. ÖPar. 60 (1705).
3) (numera knappast br.) sluka (ngn l. ngt); äta omåttligt; äv. bildl. Verelius 94 (1681). Ulfvar redo stå på stranden den (dvs. den som undkommit havets faror) at glupa. Frese VerldslD 104 (1718, 1726). Ett häftigt Jordefall kan hela Bärgen glupa. Dens. Sedel. 41 (1726). Dalin Synon. 342 (1925).
4) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.
a) (företrädesvis i ålderdomligt spr.) gapande (i sht efter rov o. d.); äv. bildl.; jfr 1. (De) bringa (vissa länder) vthi Ryssens glupande käfftar. Widekindi KrijgH Eeeeee 4 b (1671). Glupande bråddjup. Lysander Almqvist 47 (1878). Drakens gap, det glupande, täppte hon (dvs. Medea) åter. Cavallin (o. Lysander) 95 (1885). Ur det sceniska helhetsintryckets synpunkt är det blott skada att svalget mellan Féraudy och det övriga sällskapet är så glupande. DN 1921, nr 70, s. 1.
b) (företrädesvis i högre stil med ngt ålderdomlig prägel; jfr dock slutet) lysten efter rov l. föda, rovlysten; som girigt slukar födan, glupsk (se d. o. 1); äv. i oeg. o. överförd anv. Uachter idher för the falska propheter, som komma till idher j fåra clädher, men inwärtes äro the glupande vlffuar. Mat. 7: 15 (NT 1526). Allt hvad han skrapade hop, det sväljde hans glupande mage. Adlerbeth HorSat. 127 (1814). En trasig gatpojke med glupande ögon. Nyblom Twain 1: 134 (1873). En glupande roffågel. Högberg Jim 264 (1909). — särsk. (fullt br.) om känsla (i sht hunger, åtrå o. d.): glupsk; hejdlös, omåttlig; jfr d. En glupande hunger. Adlerbeth Ov. 303 (1818). Frihet .. är hvad jag har den mest glupande åtrå efter. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 289. Lagerlöf HomOd. 194 (1908).
c) (†) ivrig; stridslysten; äv. i uttr. glupande på ngn, ivrig att anfalla ngn. Atj icke .. äre altt tho (dvs. alltför) glupande paa fienderne. GR 10: 305 (1535). (Dalkarlarna) wore .. så glupande att the gåffue sigh vtöffuer Elffuene. Svart G1 21 (1561). Fienderner föllo strax glupande till the Swenskes skandzar. Därs. 40. VRP 1648, s. 302.
d) [jfr motsv. anv. i d.] (föga br.) i allmännare anv.: omåttlig, hemsk, ryslig; särsk. i adverbiell anv. ss. allmänt förstärkningsord: ofantligt, rysligt, hemskt; jfr GLUPSK 4. Jag är så glupande arg på dig. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 230. Der stod han glupande nära. Hallström VilsnFågl. 117 (1894). I all denna glupande hetta. Almqvist Comfort 173 (1913).
5) [jfr motsv. anv. i mnt.] (†) blicka lömskt, snegla. Hon (dvs. ”Avund”) .. / .. glupar vnder musk. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668).
(jfr 4 b slutet) -HUNGER. (mindre br.) glupande hunger; äv. bildl. JournLTh. 1810, s. 335 (bildl.). Växterna .. få en formlig ”gluphunger” efter fosforsyra. TLandtm. 1888, s. 665. —
(3) -MÅL. (föga br.) glupsk måltid. Vargarna .. höllo sina glupmål på våra hemdjur. FrSkog. 11 (1892). Jensen Mickiewicz 153 (1898). —
GLUP, adj., se d. o. —
GLUPEN, p. adj. (-in 1674) [sv. dial. glupen] (†) till 3: glupsk (se d. o. 1); äv. i oeg. o. överförd anv.; jfr GLUP, adj. Abborrar äro fråssiga glupna Fiskar. IErici Colerus 1: 67 (c. 1645). (Fan) med sin glupna Klor. Warnmark UtvSiälGlädie 7 (1686). Glupna ulfvar. Gumælius Bonde 145 (1828).
Avledn.: glupenhet, f. (†) glupskhet (se d. o. 1). IErici Colerus 1: 7 (c. 1645). Boëthius Vitt. 212 (1698). —
GLUPER, se d. o. —
GLUPLIG, adj.; adv. -en. (glup- 1642. glupe- 1603) [y. fsv. gluplika, adv. (Hist. Troj. 29)] (†)
1) till 3: glupsk (se d. o. 1). Balck Es. 74 (1603). Menniskian (synes) fast glupligare wara än som någhon Wargh. Palmcron SundhSp. 76 (1642).
GLUPSK, se d. o.
Spalt G 594 band 10, 1929