Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLÄPPA, v.1 -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(gläppa (glepp-) c. 1540—1886. gläpa 1805—1865. gläpja 1695 (: framgläpia))
Etymologi
[sv. dial. gläpa, gläppa; av ett urnord. glappian, glapjan, till germ. glap(p)-, vara öppen, gapa (se GLAPP o. GLAPPA)]
(†)
1) prata (obetänksamt), pladdra; vara lösmunt. Then som glepper och owijsligha talar han är sigh sielffuo wärst. OPetri Kr. 51 (c. 1540). Fåfängt är at gläppa / Om så fördolda ting. Spegel TPar. 82 (1705). Larsen (1865).
2) om hund: småskälla, gläfsa, bjäbba. Mopsen helt varligt på marken man släpper; / Genast han morrar och skäller och gläpper. CFDahlgren 2: 213 (1842). Kindblad (1871).
Särsk. förb. (till 1, †): GLÄPPA FRAM. (obetänksamt) prata om l. låta höra (ngt). Een ohöffuesk menniskia .. glepper fram alt hwad genom munnen gåår. LPetri Sir. 20: 21 (1561). Meurman (1846). jfr FRAMGLÄPPA. —
GLÄPPA UR SIG. Släppa eller gläppa ur sig något obetänkt. Lind (1749; under platzen). Meurman (1846).
Ssg (till 1, †): GLÄPP-ORD. (obetänksamt utslungat) glåpord. Faseliga gläppord och försmädeliga utlåtelser. VDAkt. 1780, nr 186 (1777).
Avledn. (till 1, †): GLÄPPA, r. l. f. lösmunthet. Serenius (1734; under garrulity). —
GLÄPPIG, adj. (gläpig) lösmunt, skvalleraktig. Nordforss (1805). Meurman (1846).
Avledn.: gläppighet, r. l. f. (gläpig-) Weste (1807; med hänv. till squalleraktighet). Meurman (1846).

 

Spalt G 620 band 10, 1929

Webbansvarig