| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRADIENT grad1iän4t, r.; best. -en; pl. -er.
1) i sht. geol. (mått på) lutning l. sluttning. Fennia XIII. 2: 38 (1896). Tallhäs berg är högsta punkten af en ytterst flack ansvällning, med en för ögat omärklig gradient åt sidorna. Hedin Indien 1: 307 (1910). Vid Öresunds smalaste del skulle .. den ojämna landhöjningens gradient .. vara minst 1 : 400. Grönwall LUPr. 31/5 1927, s. 15.
2) [eg. bildl. anv. av 1] meteor. om (den i allm. i millimeter kvicksilver uttryckta) skillnaden i lufttryck inom en nivåyta på en viss sträcka (i allm. av en ekvatorsgrads längd) i vinkelrät riktning mot isobarerna; ofta i uttr. barometrisk gradient; äv. om temperaturskillnaden på en viss sträcka, antingen i horisontell riktning vinkelrätt mot isotermerna l. i vertikal riktning. Thomas Stevenson har framställt ett förslag att uttrycka med siffror stormarnas intensitet förmedelst hvad han kallar den barometriska gradienten. Hildebrandsson Buchan 192 (1874). Ymer 1917, s. 48. — jfr LUFTTRYCKS-, TEMPERATUR-GRADIENT.
Spalt G 792 band 10, 1929