Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRAMMATIKER gramat4iker, äv. 0302 (-àtick’r Dalin), m.||(ig.); best. -n; pl. = l. grammatici -isi; äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande l., i bet. 2, skämts.) GRAMMATIKUS gramat4ikus, äv. 0302 (-a´ttikus Weste; -àtikuss Dalin), m.; i best. anv. utan slutartikel; pl. grammatici. Anm. Ordet förekommer i ä. tid med rent lat. böjning, t. ex. grammaticorum, gen. pl. Hof Anm. 59 (1760).
1) (i fråga om forntida gr. o. romerska förh.) person som ägnade sig åt studium av l. undervisning i språk o. litteratur; jfr GRAMMATIST 1. Balck Es. 21 (1603). 2NF (1908).
2) person som ägnar sig åt studium av grammatik; grammatikförfattare. Serenius Aa 1 a (1734). Vår bäste Grammaticus Herr Botin. Leopold i SAH 1: 79 (1801). Ljunggren OpersKonstr. 125 (1926). — jfr JUNG-GRAMMATIKER.
Spalt G 801 band 10, 1929