Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRAMMATIST gram1atis4t, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. grammatist, fr. grammatiste, mlat. grammatista; av gr. γραμματιστής, till γράμμα, bokstav (se -GRAM); jfr GRAMMATIKER]
1) (i fråga om forntida gr. o. romerska förh., föga br.) lärare i skrivning o. läsning m. m.; jfr GRAMMATIKER 1. Norrmann Eschenburg 1: 41 (1817). Ekbohrn (1904).
2) (†) grammatiker (se d. o. 2); språkman. Schroderus Os. 2: 223 (1635). Grammatisterne äro ej alla enliga med hvarandra, i uppgiften af Deklinationernas antal. Moberg Gr. 206 (1815). Beskow i SAH 31: 265 (1859).
Avledn. (†): GRAMMATISTISK, adj. grammatisk, hos grammatiska författare förekommande; i klandrande bem. Gängse grammatistiska villfarelser. Keyser SvSpr. 18 (1875). Verd. 1891, s. 45.

 

Spalt G 802 band 10, 1929

Webbansvarig