| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
2) vanl. av läderremmar l. tåg sammansatt inrättning avpassad att anbringas kring huvudet på häst l. annat djur för att tjäna ss. fäste för tåg l. kätting o. d. varmed djuret kan fastbindas l. fasthållas l. ledas; i fråga om dylik inrättning med grimskaft ngn gg med inbegrepp av detta; stundom mer l. mindre bildl. OPetri MenFall M 4 b (1526; bildl.). Bättre swulten häst, än tomm grimma. Grubb 67 (1665; ordspr.). När Fahn ha fått lagt Grijma på en först, see’n leder han en, hwart han wil. Columbus Ordesk. 32 (1678). Jag hade några repstumpar i taskan; där af giorde jag grimma, ock lade på hästen. VRP 29/1 1724. Kring renens hufvud bindes en grimma, hvarvid körremmen är fästad. Castrén Res. 1: 125 (1842). TLandtm. 1897, s. 406. — jfr BAST-, BRIDONG-, HÄST-, LÄDER-, TRÄNS-GRIMMA m. fl.
3) i överförd anv., om ngt som i ett l. annat avseende erinrar om en grimma (i bet. 2). — Jfr NOS-GRIMMA.
a) (i fackspr.; numera i sht i α, γ, δ) om olika föremål som ha till uppgift att (vanl. helt l. delvis omslutande) fasthålla l. sammanhålla l. giva stadga åt ngt; förr stundom om bygel l. krampa. König Mec. 161 (1752). Tyngden (i gillret) utgöres af tvänne stenar .. hvilka hängas en på hvardera sidan om gärdesgården .. och göres särskild grimma om stenen med led vid densamma. Skogvakt. 1894, s. 276. — jfr BÄLG-, JÄRN-, KÄTTING-, TIMMER-GRIMMA. — särsk.
α) (i sht förr) jäg. av band förfärdigad inrättning avsedd att därmed fasthålla anka l. annan lockfågel i grop o. d. Greiff Jagt 41 (1821). Lagerlöf Liljecr. 129 (1911).
β) (†) jäg. varje särskild av de två l. tre omkring ett jaktnät anbragta, i jorden fästa rännsnaror vilka, när djuret tränger på nätet, åtdragas o. därigenom förorsaka att nätet sammandrages allt trängre omkring djuret. Swederus Jagt 331 (1832).
γ) (i vissa trakter av Norrl.) fisk. smäckert tåg varmed strömmingssköta fastgöres vid förankringståg. Arwidsson Strömm. 39 (1913). Därs. 40.
δ) (i sht i Norrl.) skogsv. bom som lägges omkring flottningsvirke för att sammanhålla det i en flotte, ringbom; äv. om av dylik bom omsluten flotte. TT 1883, s. 138. När timret på sin färd kommer till sjöar, spakvatten, samlas det uti flottar (grimmor). LbFolksk. 298 (1890). Grimman (som lägges omkring virket, då det ligger på isen) förhindrar virket att spridas öfver hela vattendraget, då isen smälter. Ekman SkogstHb. 127 (1908).
b) remtyg avsett att anbringas kring nosen på ett djur för att hindra det från att bita, nosgrimma; äv. bildl. Den slagtarhunden har en giftig käft / Och jag ej makt att sätta grimma på. Hagberg Shaksp. 5: 305 (1848; eng. orig.: to muzzle him). Alla gå som med grimma för att inte bitas. Strindberg GötR 124 (1904).
4) [eg. specialfall av 3] i sht fisk. jämnlöpande med o. bakom det egentliga, mera finmaskiga nätet anbragt grovmaskigt nät gm vars maskor fisken (i sht när den gm pulsning skrämmes på nätet) för in ”påsar” av det slakt liggande finmaskiga nätet ur vilka den sedan icke kan komma ut (oftast användt tillika med ett annat grovmaskigt nät på motsatta sidan av det finmaskiga nätet); grovmaskigt ytternät; äv. (förr) jäg. om varje särskilt av de båda grovmaskiga ytternäten på tredubbla jaktnät. BoupptSthm 6/2 1652. CUEkström hos Wright Fisk. Bih. 40 (1838). Hahr HbJäg. 212 (1866). Midtnätet, det egentliga skottnätet, är djupare än de båda andra, (dvs.) ”grimmorna”. Ekman NorrlJakt 312 (1910).
(4) -NÄT. fisk. nät med grimma l. (vanl.) tvenne grimmor. BtFinlH 2: 220 (1588). Ekman NorrlJakt 312 (1910). —
(2) -PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. (grim- 1707—1925. grimme- 1581) (numera mindre br.) pängar som ges ss. drickspängar till den som håller hästen åt en; förr äv. om dylik ersättning till den som leder en köpt häst hem till köparen. Haffuer hann kiöptt i lybeck Enn klippere, för 18 daler och gaff hann i grimme peninger och för beslag enn daler. VinkällRSthm (1581). KKD 10: 27 (1707). Östergren (1925). —
(2) -SKAFT. (grim- c. 1600 osv. grimme- 1535—1794) [jfr sv. dial. (Skåne) grimskaft, grimskaft (med tillhörande grimma)] (i sht i fackspr.) järnkätting, läderrem l. tåg, avsedd (avsett) att fästas i grimman för att djuret därmed skall kunna bindas l. ledas (ofta med särskilda anordningar i vardera ändan för fastgörande dels i grimman, dels i ring i krubban l. stallväggen). Hampa till grijmskaft. BtFinlH 2: 401 (1640). När bruden reser til kyrkan håller Brudgummen i hennes grimskafft. Linné Gothl. 309 (1745). Wrangel HbHästv. 137 (1884). jfr JÄRN-GRIMSKAFT. särsk. (numera föga br.) mer l. mindre bildl.; särsk. i uttr. som beteckna att man låter ngn få ett visst svängrum, dock så att han icke kan komma undan. Ath then Marcus Meyer icke gåffues grimeskapthedt alt for longt. GR 10: 149 (1535). Därs. 18: 403 (1547). Werldsliga personer togo i tygeln med dig och hämtade dig i grimskaftet tilbaka. Raimundius HistLiturg. 90 (1638). —
-SKAFTS-KNUT. (i fackspr.) rännknut (använd vid bindning av häst). Öhrvall Knut. 27 (1908). Arwidsson Strömm. 25 (1913). —
(3) -STÅNG. (†) metall. Grimstång är en .. sort förten, eller byggningsstång med fyra utböjda starka klor, som slås omkring och omfattar hela hammaren, då eggstålet skall påläggas, eller då hammaren skall eggvällas. Rinman 1: 553 (1788). JernkA 1833, s. 645.
-PÄNGAR, -SKAFT, se A.
Spalt G 913 band 10, 1929