Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GROTESK grωtäs4k l. gro-, äv. grå-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) konst. urspr. benämning på ett dekorationssätt som upptogs av högrenässansen efter förebilder i de väggmålningar som då upptäcktes i underjordiska rum av antika byggnadsvärk; i vidsträcktare anv. (i sht i pl.) om liknande bisarra o. fantastiska dekorationsmotiv i vilka ofta naturstridigt sammansatta l. förvridna människo- o. djurgestalter ingå. Miniatursk. 115 (1784). Under Carl den 5:te .. efterhärmades de Rafaëlska Groteskerna i Spanien. Bagge Wendt 356 (1835). Det karaktäristiska för grottesken är, att den djärft emanciperar sig från både logikens och statikens lagar för att i stället gifva fantasien rätt att fritt tumla om. Schück Rom 2: 136 (1914). — särsk. i överförd anv., om ngt bisarrt l. fantastiskt; särsk. om dylik litterär framställning. (Mark Twains) humor skyr ej grotesken och karrikaturen. NF 20: 239 (1896). Siwertz Sel. 2: 235 (1920).
2) boktr. beteckning för de slag av typer vilkas alla drag äro lika kraftiga. UB 1: 554 (1873). BonnierKL 10: 1581 (1927).
-MANER. konst. KultHM 2: 30 (1895). Af italienare utförd dekorering i grotteskmanér. Hahr ArkitH 423 (1902). —
Spalt G 970 band 10, 1929