Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GUANO gɯa4nω l. gu-, stundom -å l. -o, förr äv. HUANO, r. (EconA osv.; m. Dalin (1852), WoJ (1891)) l. n. (Sundén (1885) osv.); best. -n, ss. n. -t.
Ordformer
(gua- 1808 osv. hua- 1841—1884)
Etymologi
[av sp. guano l. (i Sydamerika) huano, från quichuaspråkets (i Sydamerika) huanu, exkrementer, gödsel]
benämning på i sht vid Sydamerikas västkust i mäktiga lager förekommande fågelträck, vilken från 1840-talet i stor utsträckning utförts till Europa ss. gödningsmedel; äv. oeg. om annan (anhopning av fågel)träck l. därav framställd gödsel samt om gödningsmedel av olika animaliska ämnen, t. ex. fiskavfall. Naturlig, konstgjord guano. Guano är en gulbrun, jordagtig massa, utan synnerlig smak, men af en egen lukt, lik bäfvergäll. EconA 1808, maj s. 102. Längst ut på kobbarna (i Sthms skärgård ser man) .. sjöfoglarnes guano. Strindberg Skärk. XI (1888). Skottsberg Båtf. 19 (1909). jfr FISK-, FLÄDERMUS-, HÖNS-, PERU-, SILL-GUANO m. fl. — särsk. (starkt vard.; i sht i studentspr.) bildl.: strunt, ”smörja”; i sht om meningslöst prat, struntprat. Prata guano. LefveSången 451 (1894). Strindberg GötR 164 (1904). ”Den kan språka guano”, utlät sig folkskolläraren. Blomberg Uvd. 137 (1917).
Ssgr: GUANO-FABRIK. (i sht i fråga om äldre l. utländska förh.) fabrik för framställning av konstgjord guano. FörhLäkS 1862—63, s. 9. Sandström NatArb. 1: 272 (1908). —
-GRUVA, r. l. f. (numera knappast br.) om stora, utnyttjade guanolager. Palmblad LbGeogr. 238 (1851). Waldenström Österl. 301 (1896). —
-LAGER, n. —
-Ö. ö med stora guanolager. EconA 1808, maj s. 103.
Avledn.: GUANIN104, n. [benämningen given av den t. kemisten BUnger i AnnChemPharm. 58: 20 (1846)] kem. benämning på ett bl. a. i guano förekommande, till urinsyregruppen hörande ämne som i rent tillstånd utgör ett vitt, i vatten olösligt pulver. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 533. Euler Växtk. 1: 197 (1907).

 

Spalt G 1233 band 10, 1929

Webbansvarig