| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GUDOM gɯ3dωm2 l. gɯ3~dωm2, äv. gɯ3d~ dωm2 (gu`ddom el(ler) gu`dom Weste; gùdómm Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) i sht teol. o. filos. gudomlig natur, gudomligt väsen, gudomlig egenskap, gudomsväsen; i sht motsv. GUD III. (Guds) ewugha krafft och gudhdom. Rom. 1: 20 (NT 1526). (Avgudarna äro) icke gudhar, .. och ingen guddom är j them. Bar. 6: 50 (Bib. 1541). I ro ur evigt brusande kalkar / Dricka de gudom. Stagnelius (SVS) 3: 67 (1817; om ”de himmelska”, dvs. gudarna). Wikner Vitt. 212 (1861).
2) konkretare: gudomsväsen; närmande sig l. övergående i bet. GUD II o. GUD III, dock vanl. med mindre personlig individualitet än dessa ord; stundom äv. liktydigt med GUD I. (I andra artikeln) läre wij känna then andre Personen i Guddomen. Rudbeckius Luther Cat. 146 (1667). Roms Guddomb will iag först med döden din försona. ÖB 112 (c. 1712). Hvad kan vara högre, än att vara Gudomens sändebud eller förkunnare af Jesu Christi lära. Agardh BlSkr. 2: 290 (c. 1850). (Hinduismens) högre former se hos gudomen mest det oändliga, ena, eviga, vari människoanden har att uppgå och försvinna. Söderblom ÖversRelH 2 (1912). — jfr HIMMELS-, KÄRLEKS-, NATUR-GUDOM m. fl.
B (Anm. Ssgr med gudoms- förekomma i sht i religiöst färgat spr. samt i poesi för meterns skull o. äro i allm. utanför detta område mindre br. än motsv. förbindelser med adj. gudomlig): GUDOMS-ANDE. gudomlig ande; Guds ande. Wallin 2Pred. 1: 142 (1826) —
-BEGREPP. [jfr d. guddomsbegreb] (föga br.) jfr GUDS-BEGREPP. Snellman Stat. 63 (1842). Att komma fram till gudomsbegreppet, den eviga sanningens .. ursprungskälla. Sander i 3SAH 6: 13 (1891). Söderblom Gudstr. 56 (1914). —
-BUD. (enst.) gudomligt bud, gudsbud. Att fresta till brott emot gudomsbuden. Fröding Stänk 114 (1896). —
-DRUCKEN, p. adj. (poetiskt, knappast br.) betagen av (tanken på) Gud. Atterbom i Phosph. 1810, s. 159. (P. B. Shelley är) lika panteistiskt gudomsdrucken som en Spinoza. (Cavallin o.) Lysander 391 (1878). —
-GLANS. [jfr d. guddomsglandsen] (poetiskt) (Jesus’) Guddoms glants (var) förskylter / I hans förnedrings tjd. Spegel AndelVis. 204 (c. 1690; måhända att fatta som två ord; i Swedberg Ps. 1694, 200: 5, ändrat till: Gudoms klarhet). Rundgren Minn. 2: 151 (1873, 1883). —
-GNISTA, r. l. f. [jfr d. guddomsgnist] (poetiskt) jfr GUDA-GNISTA. Gudomsgnistan, som flammar i vårt bröst, förmår .. (döden) icke utsläcka. Hagberg Pred. 4: 158 (1818). Fröding Eftersk. 1: 64 (1899, 1910). —
-HÄRLIGHET. gudomlig härlighet. Christus Domaren skal med sin Englar marge / Samt Guddoms Herligheet i Himmelen framträda. Spegel GW 42 (1685; måhända att fatta som två ord). Rom. 1: 20 (Bib. 1917). —
-KLARHET. (Jesus’) Gudoms klarhet (var) skyhlter / I hans förnedrings tijd. Swedberg Ps. 1694, 200: 5; jfr Ps. 1819, 110: 5. —
-KRAFT. [jfr d. guddomskraft] gudomlig kraft. 2Petr. 1: 3 (NT 1526; måhända att fatta som två ord). Söderblom ÖversRelH 126 (1912). —
-LJUS, n. [jfr isl. guðdómsljós] gudomligt ljus. Spegel ÅPar. 17 (1711: Gudoms liuset). Lybecker 127 (c. 1715). Wallin 1Pred. 3: 288 (c. 1830). —
-SKÖTE. (poetiskt) gudomligt sköte, Guds sköte. Atterbom i Phosph. 1810, s. 159. Ps. 1819, 19: 7. Wallin OtrPred. (c. 1830). —
-STRÅLE. (poetiskt) gudomlig stråle. Thorild (Hans.) 1: 254 (1778). (Bibeln) är en bok full af dämpade gudomsstrålar. Geijer I. 7: 144 (1836). —
-SVAR. (enst.) gudasvar. Solen sår ned sina gudomssvar / om allt, som skall blifva och är och var. Fröding Stänk 103 (1896). —
-VÅR, r. l. m. (poetiskt, †) bildl.: gudomlig ungdom. En evig gudomsvår på hennes kinder dröjer. Lidner 1: 189 (1788; om Eva). —
-VÄLDE. [jfr fsv. gudhdoms vald] (†) = -MAKT. Gemål till Skönheten i egen skepnad, / Af hennes gudomsvälde sjelf förgudad. Atterbom LÖ 2: 87 (1854; yttrat av Astolf). —
-VÄSEN o. -VÄSENDE. (-väsen Stagnelius osv. -väsende Falck (: -wäsendet) osv.) abstr. o. mer l. mindre konkret. Fadhren, Sonen och then helge Ande .. äro j Guddoms wäsendet itt. Falck Und. A 7 b (1558). Lindblom Cat. 1811, nr 134. Naturen / Den äldsta är af alla gudomsväsen. Stagnelius (SVS) 2: 423 (1821). UVTF 12: 101 (1875). Söderblom Gudstr. 264 (1914). —
-ÄRA, r. l. f. (mindre br.) gudomlig härlighet; förr äv.: gudomlig dyrkan. JGOxenstierna 4: 91 (1815). Kejsarns Genius .. / .. är annars Kejsarns lif, / Af oss med gudomsära rättvist vördadt. Stagnelius (SVS) 2: 396 (1821). (Friheten) träder fram i all sin gudomsära. Melin Pred. 3: 7 (1852).
Spalt G 1289 band 10, 1929