Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GULA gɯ3la2, sbst.1, r. l. f. ((†) m. Warg 576 (1755); jfr anm. 1:o); best. -an; pl. (ss. f.) -or (Rålamb 14: 83 (1690) osv.; jfr anm. 1:o nedan); förr äv. GULE, r. l. m.; pl. -ar (Hildebrand MagiaNat. 238 (1654: äggegularna, pl. best.), Warg 139 (1755: äggegular)).
Anm. 1:o Pl. -ar kan äv. hänföras till gula, m. 2:o I uttr. gula av ägg(et) förekommer äv. pl. gula. Rålamb 14: 85, 118 (1690).
Ordformer
(go(h)la c. 1600—1717 (: eggegohla). gula (-w-) 1642 osv. gå(h)la 1654 (: Äggegåla)—1734 (: berggåla). gule 1716. göla 1685 (i bet. 4 b))
Etymologi
[jfr sv. dial. gula, f., gule, m., ä. d. gule; i bet. 1 substantivering av GUL, adj., utgående från uttr. det gula av ägget (se GUL, adj. 1 g); i bet. 2, 3, 4 avledn. av GUL, adj. Anm. Formen göla torde representera den i ett flertal dial. förekommande utvecklingen av ett fsv. ŏ till öppet ö-ljud. — Jfr GÖJALISLA]
1) benämning på (substansen i) den innersta (av en särskild hinna inneslutna, vanl. gula) delen av fågelägget, äggula; äv. (numera företrädesvis i ssgr, embryol.) i utvidgad anv., om motsvarande del av ägget hos andra djur l. hos människan; jfr BLOMMA, sbst. 5 e. Bureus Suml. 661 a (c. 1600; i hskr.). Man kan röra thet (dvs. ”thet hwijta” av ägget) medh gwlan tilhopa. Palmcron SundhSp. 100 (1642). (Seiler) urskiljer på .. (människoägget) en skal-hinna och en kärna (gulan). Fries ÅrsbVetA 1834, s. 173. Äggen (hos vissa simfåglar hava) .. en .. blodröd gula. Palmblad Norige 37 (1846). Primitiväggen äro .. nästan alldeles lika hos olika djurarter, och utgöras af små celler, fyllda med en vätska, äggblomman eller gulan. Thorell Zool. 1: 294 (1860). Gulan från amfibiers och fiskars ägg visar i kemiskt hänseende en stor öfverensstämmelse med fogeläggets gula så till vida, att lecitin, vitellin och nukleïn deri synas förekomma. Hammarsten FysiolK 403 (1883). Hufvudmassan af ägget utgöres af den s. k. gulan, liktydig med de öfriga cellernas cellkropp. 2NF 33: 1165 (1922). jfr BILDNINGS-, NÄRINGS-, ÄGG-GULA. — särsk. (†) i uttr. gula av ägg(et), äggula. Rålamb 14: 85 (1690). Därs. 118.
2) om den gula delen av vissa frukters skal; i ssgrna CITRONSKALS-, POMERANSSKALS-GULA m. fl.
3) om ämne som har gul färg; numera bl. (vid Dannemora) om svavelkis. BlBergshV 18: 810 (1927). — jfr BÄRG-GULA.
4) om växt.
a) i ssgn EN-GULA.
b) (†) växten Pinguicula vulgaris Lin. (med gulgröna blad, i ä. tid använd bl. a. ss. medel mot ohyra i håret samt för gulfärgning av håret), tätört. Rudbeck HortBot. 90 (1685). — Jfr HÅR-GULA.
Ssgr (till 1; embryol.): A: GUL-BLÅSA, r. l. f. tidigt uppträdande, blåsformigt, embryonalt organ vars celler äro mer l. mindre rika på näringsgula o. som tjänar embryots nutrition. Thorell Zool. 1: 317 (1860). 2NF 33: 1171 (1922). —
-BLÅS-GÅNG. gång som förbinder embryots tarm med gulblåsan. —
-BLÅS-STJÄLK. sträng som innesluter bl. a. gulblåsgången. Broman Männ. 2: 179 (1925). —
-GÅNG. (gul- 1874 osv. gule- 1900—1924) (numera mindre br.) gulblåsgång. Sundström Huxley 7 (1874). BonnierKL 4: 409 (1924). —
-HINNA, r. l. f. (gul- 1860 osv. gule- 1909) hinna som omsluter äggulan, äggcellens membran. Thorell Zool. 1: 317 (1860). —
-KORN. (gule- 1900) varje särskilt (särskild) av de korn l. klumpar som ingå i näringsgulan. VerdS 88—89: 14 (1900). —
-SÄCK. (gul- 1914 osv. gule- 1900—1924) gulblåsa. VerdS 88—89: 57 (1900). NoK 62: 122 (1926).
B (mindre br.): GULE-GÅNG, -HINNA, -KORN, -SÄCK, se A.

 

Spalt G 1307 band 10, 1929

Webbansvarig