| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GYLTA gyl3ta2, sbst.1, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
1) (i bygdemålsfärgat spr.) ung sugga som grisar för första gången. Schroderus Dict. 4 (c. 1638). På Blasieholmen och Sillhofvet .. är till salu .. en Galt och Gylta mäst årsgamla, af godt slag, att blifva Lifsvin. DA 1808, nr 112, s. 6. LD 1918, nr 136, s. 1. — särsk.
a) i uttr. preka gylta, se PREKA.
b) (†) i bildl. anv. Gyllta .. (dvs.) En liten, fet, tiåck och småfärdig gumma. Schultze Ordb. 1412 (c. 1755).
2) [jfr BÄRG-GALT, namn på Labrus maculatus Bl., bärggylta, ävensom Œdman Bahusl. 29] (individ l. art av) fisksläktet Labrus Cuv., vars mun liknar ett svintryne, snultra. Nilsson Fauna 4: 261 (1852). Rosenius Himmelstr. 211 (1903). — jfr BÄRG-, BLÅ-GYLTA.
Spalt G 1402 band 10, 1929