Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GYTTJA jyt3ja2, r. l. f.; best. -an; pl. (i bet.: olika slag av gyttja) -or.
Ordformer
(gytt- (gyt-, gyth-) 1582 osv. g(i)ött- (-öth-, -öt-) 1603—1828. -ja (-ia) c. 1600 osv. gytti, oblik kasus PErici Musæus 1: 292 a (1582). gyt(t)i- (-ij-) i ssgr o. avledn. SUFinlH 4: 354 (1614: gytij iord), Hiärne 2Anl. 62 (1702: gyttiachtighets))
Etymologi
[sv. dial. gyttja; jfr nor. gytje (lånat fr. sv.), gyttja, nor. dial. gyttja, rompåse, äv.: sänka; avledn. av ett i sv. icke anträffat got, gut, motsv. nor. o. nyisl. got, n., romläggning, fht. guz, m., utgjutning, översvämning, t. guss, m., (ut)gjutning, hällrägn, till stammen i GJUTA, v.; jfr fsv. urgytja, slösaktighet, slösare; jfr GJUTA, sbst., avloppsdike, samt GYTTRA, v. Formerna gytti o. gytti- torde bero på dialektisk apokopering av ändelsevokalen. Ss. geologisk term upptogs ordet av Post KoprJordb. 7 (1862)]
starkt vattenhaltig jordart med hög halt av organiska beståndsdelar o. i fuktigt tillstånd elastisk konsistens som har uppstått gm avsättning i vatten av fint fördelade växt- o. djurrester som vanl. passerat ngt djurs tarmkanal l. av skal av kiselalger o. d.; förr äv. om slam av mineraliskt ursprung; särsk. geol. om gråaktig sådan jordart, motsatt: dy (som är brun l. svartbrun till färgen på grund av invärkan från humussyror). Bureus Suml. 22 (c. 1600). Härkuller .. red in .. i de tjockaste Holmgårds-kärren bland värsta hängfly och bottenlös gyttja. Dalin Vitt. II. 6: 114 (1740). Linné MusReg. III (1754). Badgummorna (vid Loka) hålla altid den Gyttja för tjenligast och bäst, som faller sig något stadig, men som ändock är helt fin och smidig. PJBergius PVetA 1763, s. 73. Studier öfver marina gyttjor. BotN 1921, s. 125. jfr BOTTEN-, DY-, HAVS-, JÄRN-, KALK-, KISEL-, PAPPERS-, SNÄCK-GYTTJA m. fl. — särsk. (numera föga br.) i mer l. mindre bildl. anv.; numera bl. i bild där den eg. bet. tydligt framträder; förr ofta om lastbara o. omoraliska förh.; jfr DY 1 b o. GYTTJO-BRODER. Jagh siunker nedh j diup gyttio. PErici Musæus 1: 121 b (1582; i övers. av Psalt. 69: 3; Psalt. (öv. 1536): vti diupom slem; Bib. 1541: j diwp dyy). The som .. / Fördiupa sig i Sööl, i Swalg och Krogars Gyttia. Spegel GW 36 (1685). Hwars sinne ouphörli’ sig / I syndens gyttia sänker. Rydelius Vitt. 35 (c. 1705). En inbillningskraft, i hvars gytja vidunder och styggelser vältrade. Rydberg RomD 40 (1877). Strindberg GötR 113 (1904).
Ssgr: A (tillf.): GYTTJA-ÄLSKANDE, se B.
B: GYTTJE-ARTAD, p. adj. —
-AVLAGRING~020. i sht geol. —
-AVSÄTTNING~020. i sht geol. —
-BAD. bad l. badform varvid man använder härtill lämplig gyttja; särsk. om i Sv. brukliga bad varvid hela (l. delar av) kroppen masseras med uppvärmd (förr kall) gyttja. Berzelius ÅrsbVetA 1837, s. 292. Hallin Hels. 2: 856 (1885). i överförd anv., särsk. (skämts.) om bad i gyttjigt, lerigt l. smutsigt vatten; äv. om mark o. d. som gm rägn erhållit gyttjeliknande beskaffenhet. Landsm. XVIII. 10: 8 (1901). Hedin Indien 1: 556 (1910). —
-BILDNING. geol. äv. konkret. Post KoprJordb. 10 (1862). Gyttjebildningar från trakten af Härnösand .. och Bollnäs. 2NF 36: 649 (1924). —
-BOTTEN. i sht i fråga om sjö l. kärr; jfr DY-BOTTEN. Serenius Pp 2 b (1734). Gyttjebottnar med iglar. Strindberg NSvÖ 2: 53 (1906). —
-FULL. (numera mindre br.) gyttjig. Hamb. (1700). Östergren (1926). —
-JORD. (numera föga br.) i sht landt. jord- (mån) som huvudsakligen består av gyttja; dyjord. VetAH 1740, s. 472. MosskT 1887, s. 22. —
-KÄRR. (gyttjo- 1755—1773) (numera bl. tillf.) kärr med gyttjebotten. HushBibl. 1755, s. 50. Gadd Landtsk. 1: 261 (1773). —
-LAGER, n. i sht geol. Lindström Lyell 4 (1857). —
-LERA. landt. starkt lerblandad gyttja. Juhlin-Dannfelt 123 (1886). 2NF 10: 805 (1908). —
-MASSAGE. jfr -BAD. DuodSanal. (1889). —
-MASSAGEBAD. Sundsvallsp. 1886, nr 60, s. 1. —
-PUSS. (föga br.) jfr -PÖL. Salander Gårdzf. 159 (1727). Östergren (1926). —
-PÖL. pöl med gyttjebotten. Fischerström Mäl. 161 (1785). —
-SMAK. jfr DY-SMAK. Lind (1749; under pful-geschmack). Den gyttjesmak, som vidhäftar dem (dvs. lindare). UpprFiskaren 27 (1847). —
-VÄLLING. (vard.) om tunnflytande gyttja o. d. Knöppel SvRidd. 96 (1912). —
-ÄLSKANDE, p. adj. (gyttja- 1809. gyttje- 1811) (i skriftspr.) Virgilius kallar den (dvs. säven) .. limosus Juncus den gyttjaälskande Säfven. Retzius FlVirg. 60 (1809). (Elgström o.) Ingelgren 330 (1811).
C (†): (jfr GYTTJA slutet) GYTTJO-BRODER. om rucklare o. d. PLGothus Tröstpr. E 4 b (1609). Werlden är diefwulens rijke, een hoop gythiobrödher, skalkar och bofwar. Dens. 2Utl. 9 a (1610). —
-KÄRR, se B.
Avledn.: GYTTJE-AKTIG, adj. (gyttje- 1773 osv. gyttjo- 1706. gytti- 1702 (: gyttiachtighets)) Hiärne 2Anl. 269 (1706).
Avledn.: gyttjeaktighet, r. l. f. Hiärne 2Anl. 62 (1702). —
GYTTJIG, förr äv. GYTTJOT, adj. (-ig 1804 osv. -og 1726—1778. -ug(h) 1642—1788. -ot 1679—1745. -ut 1679) som består av l. är fylld av gyttja l. bemängd l. bestänkt med gyttja. Gyttjig sjöbotten. Gyttjigt vatten. (De änderna) skattas .. för wärst, som altijdh liggia stilla i Gyttiugha Bäcker. Palmcron SundhSp. 98 (1642). Rydberg RomD 87 (1877).

 

Spalt G 1414 band 10, 1929

Webbansvarig