| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DY dy4, r. l. m. (m. Lind (1749), Lundell; f. Sahlstedt (1757), Heinrich (1814)) ((†) n. RP 7: 379 (1639), Rydberg Frib. 19 (1857)); best. dyn l. dyen; bygdemålsfärgadt äfv. DYE dy3e2, r. l. m.; best. dyen; pl. (†, i bet. 2) dyar (PPGothus Underv. B 2 b (1590: Dyiar), GotlLT 1852, nr 43, s. 3) l. dyer (Berchelt PestBeg. A 7 b (1588: dijer), Sahlstedt (1757)) l. dyr (FinKyrkohSP 2: 116 (1645: dijr));
1) i kärr o. gungfly förekommande starkt vattenhaltigt jordslag af lös, ofta deg-, såp- l. smörliknande konsistens; äfv. allmännare: gyttja, äfja, modd. Dy (dvs.) Kärrjord. Wallerius Min. 9 (1747). Sedan .. (Nilen) dragit sig inom sina bräddar, efterlemnar den en fruktbar vegetabilisk dy, som bär flerdubbla skördar. Palmblad LbGeogr. 231 (1835). Landsvägens djupa dy. Torpson Norden 127 (1887). — jfr KÄRR-, SJÖ-DY m. fl. — särsk.
a) [benämningen fixerad af HvPost i KoprJordb. 18 ff. (1860, 1862)] geol. brun l. svartbrun, af träck efter vattendjur, sönderdelade växtämnen, rester af vattendjur samt af insprängda gyttringar af mullämnen bestående jordart som i mossar bildar lagret mellan den underliggande gyttjan o. den öfverliggande torfven. Post KoprJordb. 18 (1860, 1862). Dy och gyttja .. äro .. alltjämt pågående alluviala .. bildningar. Hagman FysGeogr. 74 (1903). — jfr GRAN-, STRAND-, TORF-, TÅNG-DY.
b) mer l. mindre bildl. Fylgia, Fylgia, fly mig ej, / när jag drags af det låga mot dyn. Fröding NDikt. 150 (1894). Slutligen lyckades man .. draga kärran ur dyn. Annerstedt i 3SAH 24: 5 (1909; i fråga om lösandet af försvarsfrågan år 1885). — jfr SYNDA-DY.
2) (föga br.) dymark, sumpmark; kärr, träsk; gungfly. Man pleger .. seye, for eth gmenigt sprickwordt (dvs. ordspråk), Ath en god nåboo hielper gerne sin granness fää vtaff dyen. GR 11: 163 (1536). (Pestsjukdom uppkommer) och ther wthaff, att tiärr och dijer förtorkas, tå stoor heeta och torcka är. Berchelt PestBeg. A 7 b (1588). GotlLT 1852, nr 43, s. 3. jfr HÄNG-DY, GUNG-DYA. — särsk. mer l. mindre bildl. Gvdh hielp migh, ty watn gåår alt in til mina siäl. Iagh siunker nedh j diwp dyy, ther ingen botn vthi är. Psalt. 69: 3 (Bib. 1541). Misströstans Dy. Lagerström Bunyan 2: 26 (1727).
-AFLAGRING~020. —
-AFSÄTTNING~020. —
-AKTIG. —
-ARTAD, p. adj. —
-BILDNING. äfv. konkret. —
-BLAD. den i vatten med dyig botten växande växten Hydrocharis morsus ranæ Lin. Liljeblad Fl. 158 (1792). Rosenius Himmelstr. 151 (1903). —
[jfr under -VÅT] -BLÖT (stundom uttaladt ss. två ord) (hvard.) genomblöt; jfr -VÅT. Låt mig manteln först kringsvepa, att ej jag blir dyblöt. VLitt. 1: 171 (1883, 1902; i en recension af boken i NordT 1884, s. 672, frågas, om ordet verkligen finnes i sv.). Dyblöta rockar och drypande paraplyer. Grebst Grängesb. 233 (1908). —
-BORRE. den i vatten med dyig botten växande växten Stratiotes aloides Lin. Fries BotUtfl. 3: 245 (1864). Rosenius Naturst. 9 (1897). —
-BOTTNIG. (föga br.) i sht om vattensamling. Dahlman Humleg. 74 (1748; om äng). SvSaml. 4: 129 (1765). —
-BRÄNNA. växten Arabis suecica Fr. Dybränna .. ett efterhängset ogräs på moss- och myrjord. LB 2: 156 (1900). —
-FRÄKEN. kärrväxten Equisetum fluviatile Lin. l. limoseum Lin. Liljeblad Fl. 303 (1792). LAHT 1893, s. 97. —
-FÄRGAD, p. adj. —
(1 a) -GYTTJA. [benämningen gifven af HvPost] geol. öfvergångsform mellan gyttja o. dy (i bet. 1 a). Post KoprJordb. 17 (1860, 1862). —
-HÅLA. med dy fylld håla i relativt fastare omgifning. MosskT 1893, s. 532. Lagerlöf Saga 50 (1908). —
-KÖRA, i sht ss. vbalsbst. -ANDE, -NING. påföra dy (på åker- l. ängsmark för förbättrande af jordmånen). LAT 1874, s. 370. MosskT 1889, s. 459. —
-LAGER. Verd. 1892, s. 35 (om moddlager). Komposterna (böra) täckas med ett tunnt jord- eller dylager. Abelin MTr. 35 (1902). särsk. till 1 a. Post KoprJordb. 9 (1860, 1862). —
-SMAK. Har vatnet någon dysmak, bör .. denna genom kokning .. borttagas. Fischerström 3: 383 (1787). —
-STARR. det på dymarker växande starrgräset Carex limosa Lin. Linné Fl. nr 762 (1745). MosskT 1889, s. 61. —
-SVÄRTA, r. l. f. (förr) ett slags i vissa kärr l. mossar förekommande jord som användes till svart- l. brunfärgning. VetAH 1772, s. 350. —
-TORF. dyartad torf, dy (i bet. 1). Wallerius Min. 10 (1747). Gadd Landtsk. 1: 320 (1773). särsk. geol. öfvergångsstadium mellan den underliggande dyn (i bet. 1 a) o. den öfverliggande torfven. Post KoprJordb. 28 (1860, 1862). Högbom Norrl. 182 (1906). —
-VATTEN. benämning på det bruna, med humusföreningar o. humuslösningar försatta vatten som finnes i dysjöar o. d. Tilas PVetA 1742, s. 8. Nathorst JordH 1068 (1894). —
-VULKAN. vulkan som vid sina utbrott utkastar vattenblandad(t) dy l. slam, slamvulkan. Hammargren Jordkl. 147 (1854). 2NF 29: 756 (1919). —
-VÅT (stundom uttaladt ss. två ord). [jfr d. dynd-, dyngvaad, dyende vaad, nor. dial. dyvaat, dyende l. dyngjende vaat] (hvard.) genomvåt, pöl våt; jfr -BLÖT o. DYNGVÅT. Säve HafvSag. 95 (1880). De (skeppsbrutna) stod på skäret dyvåta och stela av köld. Lagerlöf Holg. 2: 451 (1907). Kläderna bli dyvåta af svett och snö. Koch Timmerd. 71 (1913). —
-ÄRENPRIS ~002.
a) växten Veronica scutellata Lin. Thedenius BihSkolherb. 21 (1868). Krok o. Almquist Fl. 1: 72 (1903).
B (†): DYE-TRÄSK, se A.
1) fylld l. bemängd med l. fläckad af dy; dyförande; sumpig; med dyig botten. Palmcron SundhSp. 315 (1642). Med de långa nakna benen vada .. (långnäbbarna) i det dyiga vattnet. Nilsson Fauna II. 2. 2: 131 (1834). Hela viken är grund och dyig. Tavaststjerna NVers 153 (1885). Dyiga strandängar. TurÅ 1906, s. 5. särsk. om väg, gata o. d.: som är täckt med sörja l. modd, sörjig, moddig. Steffen ModEngl. 29 (1893). Knöppel SvRidd. 42 (1912).
2) om smak. Saltsjöabborre har företräde framför äkta sötvattensabborre, som ej sällan har dyig smak. Stuxberg Fisk. 172 (1894). —
DYOT, adj.; n. =. (dyj- (-i-) Lælius, Phrygius HimLif 138 (1615). dyut Rudbeck Atl. 1: 139 (1679)) (†) = DYIG 1. Lælius Bünting Res. 1: 143 (1588). Hiärne 2Anl. 273 (1706).
Spalt D 2413 band 7, 1923