Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÄNG, adj.; n. -t (Gyldenhielm Psalt. 142 (c. 1605, 1650: algängt)); äv. GÄNGE, adj. oböjl.
(†) gängse, gångbar. The warur eller kiöpmannskap, szom falle (dvs. förekomma) eller gengh äre vdi rikerne. SvTr. 4: 155 (1534). Dett samma mynnth, som då på samma tidh giennge war, ner köpett dem emellom skiedde. TbLödöse 271 (1592). Möller (1745, 1755). jfr ALL-GÄNG. — särsk. i uttr. gäv och gänge; jfr GÄNGSE 2 b, e. Gäv ock gänge. Lundell (1893; anfört från finländsk förf.).
Spalt G 1606 band 10, 1929