| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÄNGA jäŋ3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
i sht tekn.
1) förse (ett föremål, t. ex. en skruv l. mutter) med gängor, göra l. anbringa (uppskära l. upptrycka l. utfräsa) gängor på (ett föremål, t. ex. en skruv l. mutter) l. i (ett hål o. d.). Weste (1807). En (maskin) för skrufvars gängning. JernkA 1838, s. 194. (Gängtappen) instickes i det hål som skall gängas. 2NF 28: 455 (1918). — särsk. ss. vbalsbst. -ning i mer l. mindre konkret anv.
a) konkretare, i fråga om en gängas genomskärning o. d. Rund gängning. Zidbäck (1890). Skarp gängning. Därs. SFS 1906, Bih. nr 26, s. 18.
b) konkret: gängad del av skruv l. mutter o. d. För att gängborren skall skära, bortfilas före härdningen en del af gängningen. Almroth Karmarsch 364 (1839). TT 1896, Extrah. s. 11.
2) i uttr. gänga (ett föremål o. d.) i (ett annat), fästa (ett föremål) i (ett annat) gm inskruvning i för detta ändamål gjorda gängor. Stagbulten är gängad i plåten. Frykholm Ångm. 101 (1881). Ericsson Ur. 84 (1897).
2) refl., i uttr. gänga upp sig, om skruv l. mutter o. d.: lossna l. skruva sig av. Det är af mycken vigt, att pistonstångsmuttern på ett eller annat sätt stänges, så att den icke kan gänga upp sig och stången lossna. Frykholm Ångm. 164 (1890).
Spalt G 1608 band 10, 1929