| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÄNGLIG jäŋ3lig2, adj.2 -are. adv. -T; förr äv. GÄNGLOT, adj.; n. o. adv. =.
1) (föga br.) om rörelse: osäker, vacklande, ostadig. Gå gängligt. Weste (1807). En kantig och gänglig rörelse på kroppen, som skulle föreställa en bugning. Almkvist Turgenjef 4: 5 (1885). Gänglig gång. Auerbach (1909).
2) om person: utan stadga i hållning o. rörelser, skranglig; övergående i bet.: lång o. mager; äv. om kroppsdel l. om persons växt l. gestalt o. d. En gänglot karl. Lind (1749). Af kropp har han just inte någonting alls, / Och hufvudet bär han på gängliger hals / Liksom svanen. Nordlund Bit. 144 (1894). Han var .. gängligt byggd. Hallström Händ. 56 (1927). jfr: Han mot sin vilja råkat foten vricka, / .. / en fot är gänglig, men Allah är stor. Sturzen-Becker 4: 30 (1862); jfr 4.
3) (i sht i fackspr.) om växt l. träd l. gren o. d.: lång o. tunn samt utan fasthet; äv. om träds o. d. växande. Växa gängligt (om trän och örter). Weste (1807). Ett .. gängligt .. träd. SvLitTidn. 1820, sp. 475. De långa gängliga grenarna. SkogsvT 1908, s. 563. Geete o. Grinndal 118 (1923).
4) (föga br.) om föremål: icke tillräckligt fast i sina fogningar, skranglig. (Sv.) Gänglig vagn, (fr.) voiture jalouse. Weste (1807). En qvarn, en eländig en, / .. / med söndrigt dambord och gängligt hjul. Sturzen-Becker 4: 112 (1862). George satt och vägde på en gänglig stol med halmsits. Janson CostaN 1: 128 (1910).
Spalt G 1610 band 10, 1929