| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÖT jø4t, sbst.1, m.||ig.; best. -en; pl. i bet. 1, 2, 4 -ar (OPetri Kr. 8 (c. 1540; kan äv. hänföras till sg. göte) osv.), äv. (numera företrädesvis i bet. 2) -er (GR 1: 233 (1524; i bet. 1, möjl. att hänföra till sg göte), SvFmT 12: 346 (1905; i bet. 1), Östergren (1926; angivet ss. ålderdomligt o. skönlitterärt l. i vidare bemärkelse) ((†) -e OPetri Kr. 8 (c. 1540)), i bet. 3 -er;
äv. (i bet. 1, 2, 4) GÖTE, sbst.1, numera bl. ss. senare led i ssgr -GÖTE ~jø2te, m.||ig.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Lind 1: 855 (1749), Sahlstedt (1773), Weste (1807; bl. i bet. 4))
Anm. 1:o Ofta i ä. tid o. alltjämt i vissa uttr. (jfr 1 a) förekommer den gamla gen. pl.-formen göta jø3ta2, förr äv. gotha (GR 1: 206 (1524)); jfr anm. 1 i den etymol. avd. — 2:o I bet. 1 a γ förekommer gen. pl.-formen götes jø4tes, äv. 32 (GR 1: 65 (1523) osv.), förr äv. götas (OPetri Kr. 15 (c. 1540)) l. gotes (-tth-, -th-, -is) (GR 1: 121 (1523), Tegel G1 1: 114 (1622)); jfr anm. 1, 2 i den etymol. avd.
1) i fråga om förh. i förhistorisk o. ä. historisk tid, dels: individ av en i södra Sverge (med svearna ss. grannar i norr) boende nordgermansk folkstam, som från sin huvudbygd i Västergötland (slätten mellan Vättern o. Vänern) utbredt sig till Östergötland, Dal, Värmland, sannol. äv. Närke o. närliggande delar av Småland, vilket område vid den historiska tidens början var införlivat med sveakonungens rike, dels (numera bl. i b) i inskränktare anv. om götarna i Västergötland; äv. (utom i a, c numera bl. i ssgr samt arkaiserande, i sht i sammanställning med svear) i fråga om förh. i senare historisk tid: person som härstammar från götarnas område l. från Götaland, i sht Västergötland o. Östergötland, götalandsbo, sydsvensk, östgöte resp. västgöte; i båda anv. i sht i pl. Teslikes är och clart noogh, at Götharna haffua hafft en konung för sich sielffua, och synes licht wara, at thet rijkit haffuer rekt alt in til Örasund. OPetri Kr. 14 (c. 1540). PolitVis. 258 (1640). Vi Svear och Göter äro et Fritt Folk. Dalin Arg. 2: 126 (1734, 1754). Hvarför är jag ej en Göte / Af dem vi ärter til sinnebild ge (dvs. östgötarna)? Dens. Vitt. 6: 459 (c. 1762). Konung Magnus (Barfot) for Elfven (dvs. Göta älv) utföre tillbaka i sitt rike, föresättande sig likväl att betala Göterna de hugg, han och hans folk af dem uppburit. Fryxell Ber. 2: 14 (1826). Svearna ville .. hafva erkebiskopen uti Upsala, men Göterna i Linköping. Därs. 21. SvFmT 12: 345 (1905). — jfr VÄST-, ÖST-GÖTE. — särsk.
a) (numera bl. i α, γ slutet, δ, ε, ζ) i gen. pl. obest. med äldre böjningsformer, av den moderna språkkänslan i allm. uppfattat ss. beteckning för götarnas område (den ena av de båda huvuddelar varav Sverge bildats) l. Götaland; särsk. förr ofta (övergående i bet.: Götaland) i uttr. Svea och Göta ss. beteckning för Sverge. Messenius Disa 1 (1611). Hafuer .. Swea och Götha i mång hundrade åhr warit aff Konungar regerat förr än Danmarck. Tempeus Messenius 17 (1612). Denna upgift (av Saxo rör) icke .. Svea och Götha. Rääf Ydre 1: 29 (1856). — särsk.
α) i uttr. Göta rike (jfr anm. till a nedan sp. 1755) benämning på det rike som götarnas område enligt sagohistorien utgjort; förr äv. i överförd anv. om Götaland; jfr GÖTA-RIKE. Tesse tw konunga rijken, Swerige och Götha rijke, (hava) med tijdhen kommet vnder en herra, och är wordet itt rijke. OPetri Kr. 15 (c. 1540). Götha rijkes Hoffrätt. RP 8: 284 (1640). NALindhult i FrSvStatsförv. 1928, s. 20.
β) (†) i uttr. Göta land (jfr anm. till a nedan sp. 1755), Göta rike (se α); jfr GÖTA-LAND. OPetri Kr. 19 (c. 1540). En Konung Swerige hade, / En annan Götha Land. Skogekiär Bärgbo Klag. B 4 a (1658).
γ) (†; se dock slutet) ss. bestämning till konung, övergående i bet.: Göta rike. Götha Konungar. OPetri Kr. 15 (c. 1540). Sweriges och Göthas Konungar. Därs. Girs G1 5 (c. 1630). — särsk. [jfr fsv. Wij Magnus meth gudz nadh Swerigis oc göta konungh (i diplom fr. 1278), ävensom mlat. sweorum et gothorum rex (i påvebrev fr. 1161); jfr äv. fd. Wendes ock Gothes konning (i den d. konungatiteln)] (fullt br.) ss. ingående i den officiella sv. konungatiteln l. drottningtiteln. Sverges, Götes och Vendes konung l. drottning, under den tidigare delen av Gustav Vasas regering äv. Sverges och Göta (l. Gota) l. Sverges och Götes (l. Gotes) konung o. d. GR 1: 65 (1523). Därs. 121. Vi Göstaff med gudz nade vtwald Swerigis oc göta konung. Därs. 196 (1524). Gustaf medt gudtz nåde Sveriges, Göttes ock Wändes etc. konungh. VgFmT I. 10: 39 (1553). Christina Sweriges, Göthes, och Wendes Drottning och Arffurstinna. Stiernhielm Jub. (1644, 1668; i titel).
δ) under formen Göta i namn på inrättningar, kårer o. d. som finnas i (representera) Götaland, t. ex.: Göta hovrätt, år 1634 inrättad hovrätt som har sitt säte i Jönköping o. vars domskrets utgöres av Götaland, med undantag av Gotland samt (sedan 1820) Skåne o. Blekinge. Göta kanal (jfr anm. till a nedan sp. 1755), år 1832 fullbordad kanal vilken bildar en vattenväg gm Västergötland o. Östergötland mellan rikets västra o. östra kust. Göta livgarde, sedan 1894 benämning på det ena av de båda sv. livgardena till fot, vilket tidigare (1818—1894) kallats Andra livgardet. Göta artilleriregemente, sedan 1794 benämning på det i Göteborg förlagda, från o. med 1928 till västra arméfördelningen hörande artilleriregementet. Kongl. May:tz Resolution för Giötha Hoff-Rätt. Schmedeman 221 (1636). Götha Artillerie-Regemente. AdP 1809, 4: 1368.
ε) (i fackspr.) i uttr. Göta vapen (i best. form vanl. skrivet o. uttalat ss. ett ord), benämning på det i stora sv. riksvapnet (i högra övre o. vänstra nedre fältet) upptagna, gamla folkungavapnet, ett krönt, gyllene lejon över tre snedbjälkar i silver (från 1500-talet tecknade ss. strömmar), vilket kommit att (utan fog) betraktas som den heraldiska symbolen för Götaland. SamlGbgPriv. 25 (1621). Götha Wapnet som är ett krönt Leyon sträckandes sigh öfwer trenne Strömmar. Brenner ThesNumm. a 4 b (1691).
ζ) i uttr. Göta lejon (i best. form vanl. skrivet o. uttalat ss. ett ord), heraldisk bild framställande ett (l. två) lejon, urspr. hämtad från stora sv. riksvapnet (jfr ε), sedermera stundom modifierad på olika sätt o. använd att, i allm. jämte de tre kronorna m. m., symbolisera Sverge; äv. bildl. ss. benämning på Sverge. På vråldrige Slott och Fästen fins och 3 Cronor, såsom Stockholms Slott, öfwer stora RijkzSalsTrappan, hwarest Göta Leyon sitter med högre Ramen hållandes 3. Cronor, men i then wänstra en Fana med ett blått Korsz vthi. JHadorph hos Scheffer RSvInsign. 322 (1678). Det gamla Götha lejon hvilar, / med öppna ögon sofver det. Tegnér (WB) 3: 64 (1818). NALindhult i FrSvStatsförv. 1928, s. 23.
Anm. till a. Stundom förekomma (starkt vard., i sht i folkligt spr.) sådana uttr. som göta rike, göta land, göta kanal eufemistiskt för svordomsartade uttr. innehållande (ngn eufemistisk ombildning av) JESUS. Kors i Göta rike! Östergren (1926; angivet ss. ”vard., skämts.”).
b) [fsv. (Västgötalagen) aldra göta þing] (i fråga om ä. medeltida förh.) i sht rättshist. i uttr. alla götars ting, benämning på västgötarnas landsting. SvH 2: 15 (1904).
c) språkv. person från området för de gamla götarnas rike (l. Götaland) med särskild tanke på att han företer språkliga egendomligheter som äro utmärkande för inbyggarna inom nämnda område. Bibeln bryter mycki på Götska, .. efter Laurentius ok Johannes Petri, som henne verterade (dvs. översatte), wore Göthar. Columbus Ordesk. 11 (1678). En annan fråga är, om den språkskillnad mellan göter och sydsvenskar, som .. (N. N.) uppvisat, bör anses som mera väsentlig än skillnaden mellan göter och svear. Hesselman Sveam. 68 (1905).
2) [anv. grundar sig på vissa ä. (redan medeltida) framställningar av Sverges historia vilka med identifiering av de båda folkslagsnamnen GÖTAR o. GOTER (båda i mlat. återgivna med samma ord) o. med utgångspunkt ytterst i den gotiske historieskrivaren Jordanes’ uppgift om goternas ursprung (jfr ex. fr. 1719 under 4) tillagt Sverges forntida befolkning detta namn o. gjort den till stamfolk för övriga nordiska (andra germanska) folk] (numera nästan bl. i historisk framställning, med anknytning till ä. källskrifter l. framställningar) i vidsträcktare bemärkelse: individ av svenskarnas stamfäder l. Sverges forntida befolkning, forntidssvensk, ”ursvensk”; förr äv.: individ av folk härstammande från Sverges forntida befolkning, svensk, nordbo, skandinav, nordgerman; i båda anv. i sht i pl. OPetri Kr. 8 (c. 1540). At .. (Magog) vthi mång åhr hade regerat hoos Götherna. Schroderus JMCr. 5 (1620). Göthernas Bookstäfwer eller Runaskrifft. Därs. 7. Verelius Run. 14 (1675). (K. X G. svarade franske ministern Terlon:) förr en gong hafva Götherna varit för Paris, .. och än en gång kunna de föras segrande dit. HSH 9: 124 (c. 1750). Jag är i hela själen en Göth. Thorild (1797) hos Blanck NordRenäss. 413. En skål för Göters fosterland, / De fria Göters moder! Wallin Vitt. 1: 197 (1809). De Gamle Göthers frihets-anda, mannamod och redliga sinne. Iduna 11: 77 (i handl. fr. 1811). Svensken (är) en Göthe, och Franken / Är en German. Franzén Skald. 7: 164 (1817). Lappstammen anses af de kringboende göterna för ringa och föraktad. Nilsson Ur. I. 4: 16 (1839). (Götiska) Förbundets ändamål var .. att uppliva minnet av göternas bedrifter (osv.). (Schück o.) Warburg Huvuddr. 3: 88 (1918). — särsk.
a) (†) i gen. pl. obest. under formen Göta; särsk. övergående i bet.: svenskarnas stamfäders rike l. Sverge. Magog, Götha förste Fader och Inrijkis Konung. Schroderus JMCr. 4 (1620). Skogekiär Bärgbo Klag. B 1 b (1658). Giöta Kiämpa Wisa, Om Kåningen å Herr Pädar. Dahlstierna (SVS) 149 (c. 1700; titel). Här i Götha Bygder. Thorild 1: 180 (1805). Anm. I poetiskt spr. förekommer i ä. tid gen. pl. göta ss. personifierad beteckning o. fattad ss. fem. sg.; jfr i liknande anv. DANA (se anm. 2 under DAN) o. SVEA. Götas tacksamhet, som älskade hans (dvs. Erik Årsälls) lagar, / Har gömt i Årsälls namn ett lyckligt väldes dagar. JGOxenstierna 2: 37 (1796, 1806).
b) i uttr. utländska, utrikes, uttågade götar o. d., om goter, motsatt inländska, inrikes götar o. d., om götar; jfr 4. LPetri Kr. 9 (1559). Schroderus JMCr. 77 (1620). LöW SvFornt. 1: 93 (1908).
3) litt.-hist. medlem av Götiska förbundet l. anhängare av de idéer som representerades av detta förbund. Jag kan hälsa Er ifrån Weltzin, som .. är hitkommen till .. brödraskapets .. fägnad, som nu arbetar som bäst att göra en Göth af honom. Geijer Brev 108 (1811). Geijer var romantiker, men han var framför allt göt. Molin Geijerst. 231 (1906). jfr: Vi (fattade) det djerfva beslut att kalla oss Göther; vårt Göthiska Förbund skulle svara mot de gamles Fosterbrödralag. Iduna 11: 72 (i handl. fr. 1811).
4) [eg. specialfall av 2; jfr etym. avd. under 2, ävensom 2 b] (†) got; i sht i pl. At the Göthar som så mykit bedriffuit haffua i Greken, Valskeland, Spanien och mong annor land, skola haffua hafft theras första vthgång här vthåff Swerige. OPetri Kr. 9 (c. 1540). (Ulfilas) och Götherne, som ära the Swenskas afföda. Verelius Run. 13 (1675). Thet berättas at Götherne med sin Konung Herich, hafwa vthgått ifrån thenna Öen Scanzia. Peringskiöld Jord. 9 (1719). Uppström Matth. I (1850). — jfr VÄST-, ÖST-GÖT(E).
B: GÖTA-FOLK. (†)
-HÄR, r. l. m. numera bl. (tillf.) till 1, förr äv. till 2 o. 4. LPetri Kr. 6 (1559). Reuterdahl SKH II. 2: 178 (1850). —
-KONUNG. numera (tillf.) till 1, förr äv. 2 o. 4. LPetri Kr. 11 (1559). Geijer Häfd. 129 (1825). Thidrik af Bern den store göta-konungen i Verona. Uppström GotBidr. 2 (1868; efter ä. källa). —
(1) -LAG, r. l. m. medeltida lag från Götaland, i sht från Östergötland l. Västergötland; i sht i pl. Frey 1841, s. 168. Söderwall MedeltRättsuttr. 28 (1906). —
-LAND. (göt- 1757. göta- c. 1540 osv. göte- 1640—1700) [fsv. götaland; jfr isl. gautland]
1) till 1, eg.: götarnas land; utom ss. namn på den sydligaste av Sverges tre huvuddelar numera bl. (tillf.) i pl. best. ss. sammanfattande benämning på Västergötland o. Östergötland; jfr -LANDSKAP. OPetri Kr. 19 (c. 1540). Linc. (1640). SkrSvSAntropGeogr. 5: 14 (1880).
(1) -LANDSKAP~20 l. ~02. landskap i Götaland; i pl. äv. i inskränktare anv. ss. sammanfattande benämning på Östergötland o. Västergötland; jfr -LAND 1. Frey 1841, s. 168. Götalandskapen (med Värmland). Söderwall MedeltRättsuttr. 28 (1906). —
(1, 2) -MAN, m., anträffat bl. i gen. pl. obest. -manna. (göta- c. 1630—1805. göto- 1587) (†) göt; forntidssvensk. Aff retta infödda Swensk Götho Finskamanna retrådigheet. AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 3 a (1587). Götha-manna sånger eller dahlvisor. Thorild 1: 157 (1805; titel). —
(1) -MÅL. eg.: svenska språket sådant det talas i de trakter som en gång tillhört götarnas område; numera bl. språkv. folkmål tillhörande en grupp av sv. mål som omfattar målen i Västergötland o. mål av närmare frändskap med dessa än med de sydsvenska målen i söder o. sveamålen i norr o. som utom i Västergötland talas i Bohuslän, Dalsland, Värmland (utom nordligaste delen), Östergötland (utom nordöstra delen), Öland, Småland; ofta i pl. best. ss. benämning på nämnda målgrupp. SkrSvSAntropGeogr. 5: 22 (1880). Hesselman Sveam. 68 (1905). Flodström SvFolk 196 (1918). jfr (†): Gambla Swea- och Götha-Måles Fatebvr. Stiernhielm (1643; boktitel). —
-RIKE. (göta- 1620—1924. göte- 1561)
1) (numera bl. tillf.) till 1: Göta rike; förr äv.: Götaland; förr äv. i uttr. Svea- och Götarike ss. beteckning för Sverge; jfr GÖT, sbst.1 1 a α. Svart G1 44 (1561; om Götaland). Then önskade Dag, .. På hwilken .. Christina .. inträder til Swea- och Götha-Rijkens Regemente. Stiernhielm Jub. (1644, 1668; i titel). Under folkvandringstiden torde götarna .. bildat ett mer l. mindre enhetligt Götarike. BonnierKL 5: 234 (1924).
2) (†) till 2: av nordbor grundat rike; äv. ss. namn på Sverge l. svenskarnas stamfäders rike. Schroderus JMCr. 41 (1620). Göthariken öfverallt / Gåfvo Allting ny Gestalt, / Och åt många Länder / Frihet, Lag och Ständer. Thorild 1: 175 (1805). Därs. 185 (om Sverge). —
-RÄTT(EN).
1) rättshist. till 1: götarnas rätt (i sht sådan denna framträder i västgöta- o. östgötalagarna); i sht i sg. best. 2NF 33: 1277 (1922).
2) (†) till 2, i sg. best.: den fornnordiska rätten. Götharätten denna var: / Dömas af sin Like. Thorild 1: 185 (1805). —
-SPRÅK. (†)
-STAM. särsk. (†) till 2: nordbornas stam, nordisk stam; äv.: germansk stam. Nordenflycht QT 1746—47, s. 123. Märkvärdigt är att stenvapen lika litet begagnades af götastammen i Germanien som i Skandinavien. Nilsson Ur. I. 4: 23 (1839). —
(1) -STIFT. (mera tillf.) benämning på ettdera av Skara l. Linköpings stift. Reuterdahl SKH 1: 488 (1838).
C (†): GÖTE-LAND, -RIKE, se B.
D (†): GÖTO-MAN, se B.
Spalt G 1752 band 10, 1929