Publicerad 1950   Lämna synpunkter
ORNE ω3rne2, m. (l. r.), förr äv. URNE, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(or- 1640 osv. ur- (wr-) 1542—1712. -na 1642 (oblik form). -ne 1542 osv.)
Etymologi
[fsv. orne, sv. dial. orne, motsv. fd. o. dan. orne; sannol. etymologiskt identiskt med RÅNE (fsv. runi, isl. runi); med avs. på formväxlingen jfr under HORS, sbst.1]
(i vissa trakter i folkligt spr. samt lant.) (far)galt; förr äv.: snöpt galt. HSH 29: 154 (1542). Man skal taga Flesk aff en Orna, och hacka thet smått (o. därav bereda en salva). Månsson Åderlåt. 112 (1642). Spegel (1712; om snöpt galt). Finnig so och skabbig orne komma bäst omsams. Ström SvenskOrdspr. 277 (1926). UNT 1932, nr 11143, s. 8.
Ssgr: A (i vissa trakter i folkligt spr. samt lant.): ORN- l. ORNE-FLÄSK. (orna- 1642) galtfläsk (se d. o. 1). Månsson Åderlåt. 113 (1642; med medicinell anv.). —
-GALEN. (orna- c. 1880. orne- 1893 osv.) [sv. dial. ornegalen] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om sugga: brunstig. Hon är som en ornagalen so. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-GRIS. (orn- 1843 osv. orna- 1929. orne- 1737 osv.) [sv. dial. ornegris] galtgris. VRP 12/12 1737. LD 1910, nr 169, s. 4. —
-SIGG l. -SIGGE. (orne- 1723 osv.) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) snöpt galt. BoupptToftnäs 1723. —
-TAND. (orne- 1940 osv.) bete av (far)galt; jfr galt-tand. Kulturen 1940, s. 78. —
-VILD. (orna- 1933. orne- 1893 osv.) [sv. dial. ornevill, ornavill] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -galen. Lundell (1893).
B (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): ORNA-FLÄSK, -GALEN, -GRIS, -VILD, se A.

 

Spalt O 1327 band 19, 1950

Webbansvarig