| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HALLING hal3iŋ2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
på stor vighet anlagd, i olika variationer förekommande norsk o. svensk folkdans, företrädesvis utförd av manliga dansare, i Norge vanl. bl. av en, i Sverge av två; äv. om musiken till denna dans. Den norska nationalpolskan Hallingen. Bremer Strid 49 (1840). Hallingen .. är känd äfven i vissa delar af Vermland, Dalsland och Bohuslän, under skiljaktiga melodier. Dybeck Runa 1844, s. 111. Fatab. 1906, s. 33. Norlind SvFolkl. 391 (1911).
-KAST, n. [av nor. hallingkast] sluttur i hallingdansen varvid den dansande med foten söker nå takbjälken l., om dansen försiggår ute, ngt föremål som hålles upp för den dansande. Palmblad Norige 291 (1846).
Spalt H 84 band 11, 1930