| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÅNING skå3niŋ2, förr äv. SKÅNINGE, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar (G1R 1: 55 (1523: skaaninga), OPetri Kr. 124 (c. 1540) osv.) ((†) -er G1R 9: 323 (1534), LPetri Kr. 77 (1559)).
1) person som bor i l. härstammar från Skåne; äv. (se särsk. c, d): person tillhörande viss institution l. sammanslutning o. d. med l. av l. för (huvudsakligen) skåningar (i ovan angiven bet.). I wæstergöland hafwer ingin fara mædan te skaaninga wilia træda in med oss. G1R 1: 55 (1523). Wår skåninge lärer ofta ha ondt nog efter knutstenar til sin Byggnad. Tilas PVetA 1742, s. 22. Här står jag: en skåning, en kvinna, hvilken underordnad varelse! .. och där står ni (dvs. Edv. Bäckström): en man, en hufvudstadsbo och en skald. VBenedictsson (1878) hos Lundegård Benedictsson 68. Väl gläds jag att heta svensk iblann, / men jag yvs att vara skåning! Ossiannilsson SDikt. 1: 128 (1905, 1920). — särsk.
a) i nedanstående sångtext (o. i andra variationer av samma tema) till danslek, urspr. sjungen i Blek.; jfr 2. Gläd dig, du skåning, / i morgon får du äta gröt. / Doppa den i honung, / så blir du tjock och fet. SånglekNäs 2: 62 (1915).
b) pregnantare: grötmyndig l. dryg skåning. Bern(ard). .. men vik då ner (rock-)kragen (på mig), karl! Salm(an). (utom sig). Herre … Ni retar gallfeber på mig! Bern(ard). (afsides). Det der var en äkta skåning. Blanche PolK 29 (1850).
c) (förr) medlem av skånsk studentnation i Uppsala; särsk. i pl. best., om denna nation. En skånsk nation har visserligen kortare tider .. officiellt funnits till i Upsala .. . Något nationshus kom gifvetvis icke i fråga för skåningarne, hvilkas antal var minimalt. LundagKron. 2: 450 (1921).
d) (numera bl. mera tillf.) om soldat tillhörande Södra skånska regementet (P 7) l. Norra skånska regementet (P 6), förr äv. Södra l. Norra skånska kavalleriregementet (senare kallade Skånska dragonregementet resp. Skånska husarregementet); i sht i pl. best. om ettdera av dessa regementen, särsk. i uttr. norra l. södra skåningarna. D(en) 17 (augusti). .. Inbrachtes 2:ne polniske bönder, som ihiählslagit en marquetentare med thes hustru aff Skåningarne. CGRehnskiöld (1705) i KKD 9: 141. Wallquist EcclSaml. 5—8: 127 (1791: Norra). Södra skåningarna 1811—1949. Winberg (1950; boktitel). — Anm. till 1 d. Förr användes äv. [jfr motsv. anv. av östgöta (se ÖSTGÖTE), HÄLSINGE, adj.] i samma bet. uttr. södra l. norra Skåninga (regemente). Af södra Skåninga blefvo slagne öfverstlieutnant Johan Ridderschantz, ryttmäster Anders Tornerfeldt, Johan Orrfeldt (m. fl.). LKagg (1702) i HH 24: 33. Därs. 38, 40.
2) [sannol. utgående från 1 a] dans. i sg. best., ss. namn på pardans som dansas efter polkettmelodi i 2/4 takt med två 8-taktiga repriser samt med uppstanning vid tionde o. tolfte takterna, stoppen; jfr DRUFS. SD(L) 1893, nr 172, s. 1. Folkdans. 22 (1923).
-TÄCKE. (skåninga- 1829. skåninge- 1806—1815) = skåne-täcke. VLBibl. Bouppt. 1806, fol. 131. 1 Skånenga täcke. BoupptVäxjö 1829.
B (†): SKÅNINGE-TÄCKE, se A.
-SILL. [fsv. skanungs sild] (†) skånsk sill, skånesill. SvKulturb. 9—10: 228 (i handl. fr. 1553). VDAkt. 1702, nr 134.
Spalt S 5701 band 27, 1975