Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HALSA hal3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
2) [jfr HALS 1 g] (numera bl. i Finl.) (ömt l. kärleksfullt) slå armarna om halsen på (ngn), falla (ngn) om halsen; äv. i pass. med reciprok bet.: falla varandra om halsen (o. kyssas). Togh han thet (dvs. barnet) vp i fampnen, thet halsade och kyste. Petreius Beskr. 2: 77 (1614). Sahlstedt (1773). Halsas om julnatten. FolklEtnogrSt. 1: 146 (1916). — jfr OM-HALSA.
3) [jfr HALS 3 a γ] jäg. om jakthund: ge hals, (börja) skälla. När stöfvarna halsa med ljudligt skall. BiblJäg. 4: 268 (1897).
4) [användningen utgår från vulgärspråkets ”halsa en bir, en bärsa (dvs. en halva öl)” o. d.] (starkt vard.) till 6 a: dricka (öl osv.) direkt ur flaskan; äv. allmännare: dricka, tömma (en flaska vin osv.). Didring Malm 1: 179 (1914).
5) bärgv. till HALS 6 h, vid stångjärnssmide: (ut)räcka (smältstycke) på midten. Rinman 1: 956 (1788). JernkA 1843, s. 182.
a) anhala l. ansätta (halsen på ett segel); äv. abs.: anhala l. ansätta halsarna. Halsa skarpt bidivind. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Sedan både focken och storn (dvs. storseglet) halsats och skotats. Bergdahl Antip. 47 (1906).
b) låta (segel) skifta över (så att vinden fyller det från andra sidan); skifta halsar. Calwagen Sjölex. (1851, 1853).
HALSA RUNDT10 4. (numera mindre br.) = HALSA 6 b; i sht om undanvindsvändning. Vi beslöto halsa runt. SDS 1919, nr 266, s. 5. —
HALSA TILL10 4. (numera föga br.) till 6 a: sätta (ett segel) gm att draga ut halsen. Huru man skal halsa til med Under-Seglen uti hårdt Wäder. Rosenfeldt Tourville 77 (1698). På hvad sätt man halsar til Undersegel uti hårdt Väder. FSjöbohm BVägen 16 (1793). —
Spalt H 119 band 11, 1930