| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HALT hal4t, adj. -are; n. =.
1) som haltar, haltande; ofta i uttr. halt på (den l. den) foten, äv. i höften l. bogen o. d. Mat. 15: 30 (NT 1526). Gud .. befaller, at wij skola låta osz wårda om the Fattige, Siuke, Halte och Blinde. Kyrkol. 28: 1 (1686). Han är icke så halt, som han linkar till (dvs. icke så eländig l. illa ute som han vill låta påskina). Rhodin Ordspr. 60 (1807). En (häst) är halt i bogen, en annan i höften. Bendz Hofbesl. 3 (1866). När den halte leder den blinde, komma båda fram. Granlund Ordspr. (c. 1880). Han var halt på båda fötterna. 2Sam. 9: 13 (Bib. 1917). — jfr BAK-, BOG-, FRAM-, HÖGER-, KLÖV-, LÅG-, SPATT-, VÄNSTER-HALT m. fl.
2) i bildl., oeg. o. överförd anv.
a) (†) i uttr. det halta (sände)budet kommer efter, = HALTA, v.2 2 a. Men thet halta Sändebudet kommer effter medh oförmodelighit platzregn (dvs. störträgn). Schwartz Alm. 1648, s. 36.
b) (mindre br.) om bord l. stol, gryta, glas o. d.: haltande (se HALTA, v.2 2 c). En gam(mal) hallt mallmgryta. BoupptSthm 14/10 1659. Tre halta glas. Bremer FamH 2: 188 (1831). Några halta cirklar (dvs. passare med olika långa ben). Wingård Minn. 4: 36 (1847).
c) (föga br.) om vers o. d.: haltande (se HALTA, v.2 2 e). Strand Tidsfördr. 2: 75 (1763). (Det är) ytterst odrägligt att vid en vacker tanke såras af halt vers. VFPalmblad (1810) i BrefNSkolH 180. En halt sonett. Hagberg Shaksp. 2: 123 (1847). — särsk. [övers. av gr. χωλίαμβος] metr. i uttr. halt jamb, haltande jamb (se HALTA, v.2 2 e slutet). Halta jamber. PoetK 1821, 1: 226 (i överskrift till en dikt som är skriven på ifrågavarande versslag).
d) (föga br.) om jämförelse l. liknelse: haltande (se HALTA, v.2 2 f). Thenna lijknelsen (är) mächta halt. Sylvius Mornay 82 (1674). Din bild är halt. Franzén Skald. 7: 22 (1840).
e) (†) närmande sig bet.: sen, långsam, trög (då det gäller att göra ngt). Holof. 24 (c. 1580). Halte äre wi at wandra på Gudz wägar; .. halte til at hasta til then nödtrengdas hielp och vndsettning. Swedberg SabbRo 160 (1704, 1710). Kolmodin Rök. 52 (1728).
B: HALTA-BOLINKA hal1tabωlin4ka, f.; best. -an; pl. -or. [bildat till HALTE-BOLINK(ER)] (vard. o. bygdemålsfärgat) hånande benämning på en haltande l. linkande kvinna. Se på henne! Så hon går! En sådan haltabolinka! Zola Fäll. 77 (1879). jfr: Den der halta bolinkan. Därs. 83.
C: HALTE-BOLINK hal1tebωlin4k, äv. -BOLINKER -bωlin4ker, m.; best. -ken, sällan -kern; pl. -kar. [synes uppkommet av ett halte boglinker, eg.: häst som linkar på grund av skada i bogen (jfr BOGHALT); se HLindroth i FestskrSöderwall 124 ff.] (vard. o. bygdemålsfärgat) hånande benämning på en haltande o. linkande mansperson. Jfr Djurklou Sag. 123 (1883). —
-BONICK hal1tebωnik4 l. 30~02, m.; best. -en; pl. -ar. [efter -BOLINK(ER) med anledning av den haltandes karakteristiska ”nick”] (vard. o. bygdemålsfärgat i södra Sv.) = -BOLINK(ER).
HALTA, v.2, se d. o. —
HALTHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara halt. Lind 1: 1068 (1749). Spak HbFältartill. 97 (1873). —
HÄLTA, se d. o.
Spalt H 125 band 11, 1930