Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HALUNK (med tonvikten på sista stavelsen), m.; best. -en; pl. -er (KKD 2: 64 (1708), TT 1899, Allm. s. 242), ngn gg -ar (Topelius Läsn. 8: 124 (1896)).
Ordformer
(hal- 1708—1917. hall- 1621—1811)
Etymologi
[liksom d. halunk av t. halunke, av tjeck. holomek, naken tiggare, till holy, naken; jfr HALLICK]
(numera bl. i Finl., vard.) ”slusk”, ”buse”. Fosz 458 (1621; nt.: kêrleman, Weigere: Kerremand). En ogudachtigh hallunc som en erligh bondadotter förkränker. VDAkt. 1652. Min systerson, den halunken, skall ju .. vara i Åbo. Topelius Fält. 5: 69 (1867). Trasiga halunker. TT 1899, Allm. s. 242. jfr Bergroth FinlSv. 298 (1917).

 

Spalt H 129 band 11, 1930

Webbansvarig