Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HALLICK hal4ik, ngn gg halik4 (Uhrström Sthmska 51 (1911)), m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) hallick, vildbasare, skojare; jfr ä. t. halluck, människa med förvildat utseende, t. halunke (se HALUNK)]
(i sht i Stockholm, starkt vard.) underhållstagare o. försvarare av prostituerade kvinnor, sutenör; äv. (vulg.) allmännare: ”skojare”. SocDem. 1892, nr 157, s. 2. Era hallickar! Strix 1901, nr 12, s. 6. Sandel DroppFolkh. 152 (1924).

 

Spalt H 83 band 11, 1930

Webbansvarig