Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HAPPLA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(hapl- 1710—c. 1755. happl- 1749—1852)
Etymologi
[sv. dial. happla, stamma, motsv. nt. happeln, stöta på svårigheter, fastna; jfr HAPRA, ävensom HARPA, v.3, o. HARPLA, v.2]
(†)
1) fastna l. ”köra fast”, icke kunna komma vidare (med ett förehavande); särsk.: plötsligt stanna i sitt tal utan att veta vad man skall säga; stappla på målet, stamma. (Dessa teologer) föra ett mäkta groft och ohyfsadt tal, stapla och hapla dervid. Lundberg Paulson Erasmus 153 (1728). Tron .. begynner happla och tvika, så framt man icke beständigt öfvar sig deruti. Borg Luther 2: 462 (1753). Happla i talet. Sahlstedt (1773). Happla på et ord. Weste (1807). Dalin (1852; angivet ss. ”fam., föga brukl.”).
2) opers.: ”haka upp sig” (på ngt). Det haplar på det, at … RARP 17: 63 (1710). Här happlar thet. Lind (1749). Möller (1790).
3) i uttr. (det l. där är) något som happlar, något som tar emot l. utgör en ”hake” l. ställer sig hindrande i vägen. Ihre (1769). Där är altid något som happlar. Weste (1807). Meurman (1846).

 

Spalt H 437 band 11, 1930

Webbansvarig